Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Andrzej Tichý: Kairos

Publicerat onsdag 17 juli 2013 kl 10.41
Isa Andersson recenserar "Kairos"
(2:34 min)
Andrzej Tichý. Foto: Anders Hansson/Albert Bonniers Förlag

Ända sen debuten 2005 – med den apokalyptiska barndomsskildringen ”Sex liter luft” – som tilldelades Borås tidnings debutantpris - har Andrzej Tichý framgångsrikt ägnat sig åt att kartlägga livets skuggsidor. I romanen ”Fält” tecknas två psykotiska individers livsöden mot bakgrund av ett Europa färgat av 1900-talets krig och illgärningar och i prosalyriska ”Omsorgen” besjungs vanmakt och smärta. Nu kommer hans fjärde bok och här tar han kanske sitt djärvaste grepp om den privata psykosen och individens relation till kollektivet och övermakten hittills. Isa Andersson har läst hans fjärde roman ”Kairos”.

 

Och precis som i romanen ”Fält” är det 1900-talets förbrytelser som utgör den mörka fondväggen, men här ligger fokus också på människors historiska motståndskamp.

Som en vansinnig biografmaskinist låter Tichý bilderna av ett samhälle i kris rusa förbi: krig, förtryck, terror, svält och våld – liksom följderna – folkliga uppror, demonstrationer, strejker.

Upproren framstår närmast som små krusningar på ytan av evighetsmaskinen världen. Är det över huvud taget möjligt att skapa, tänka och skriva andra världar? Eller lever vi i ett ständigt Kairos - grekernas ord för krisögonblick och vändpunkt – omöjligt att överblicka när vi befinner oss mitt i det?
 
Stora delar av romanen befinner sig i detta oavbrutna nu, ibland på bekostnad av läsakten. Språket är lyriskt stympat, fragmentariskt, kronologin omkullkastad, subjekten uppbrutna. Formen gestaltar väl bokens tematik – det kritiska ögonblicket kan också te sig som ett långt, utdraget idisslat eländes-nu.
 
Andrzej Tichý går på intertextuell upptäcksfärd i litteraturhistorien och gör nedslag bland dystopiska tänkare och politiska aktivister, drivna till självmord eller döda i kampen för bättre världar.

Inramat av ett poetiskt domedagsklämtande TS Eliotskt öde land möter vi bland andra Karin Boye och den tyske socialisten Bernward Vesper innan de väljer att duka under med hjälp av sömnmedel och den tunisiske gatuförsäljaren Mohammad Bouazizis som tänder eld på sig själv och blir startskottet för den arabiska våren 2010.

I en röd tråd genom boken svingar sig också en uppdaterad version av Jeanne d´arc – Bertolt Brechts ”Heliga Johanna”. Och om hon på 30-talet förfasades över den råbarkade kapitalismen förfasas hon än mer över 2000-talet, så till den grad att den gör henne apatisk och oförstående. De moderna motståndsideologierna har internaliserats i det senkapitalistiska samhällssystemets struktur och makten har blivit anonym och osynlig.
 
Dikt efter Auschwitz är barbarisk sa Adorno, Tichý tycks säga att dikt under ett ständigt pågående helvete också är omöjlig.
Men det är möjligt. Tichy lyckas uttrycka det outsägliga, med hjälp av ett lysande språk, ett allvar och en sällsynt skarpsinnighet. Hela tiden med dubbeltydigheten som ryms i begreppet Kairos intakt. Ett avgörande tillfälle, en väntan och ett hopp om vad som ska komma sen. Om Kairos innebär en början på något nytt eller en slutgiltig undergång förblir osagt.
Jag hoppas i alla fall på en femte bok innan apokalypsen.
 
Isa Andersson
 
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".