Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Scharlakan av Tuija Nieminen Kristofersson

Publicerat tisdag 30 juli 2013 kl 12.01
"bara språket kan nödtorftigt om än aldrig så utsökt skriva oss en tillfällig tröst i tillvaron"
(4:07 min)
Författaren Tuija Nieminen Kristofersson. Fotograf: Kennet Ruona

Tuija Nieminen Kristofersson debuterade som poet 1993 med samlingen Hägerns öga. Sedan dess har hon givit ett antal diktböcker. Till de senaste hör dikt i D:ets mage och Trilogi. Hennes nya bok heter Scharlakan, och Göran Sommardal har läst den.

I Tuija Nieminen Kristoferssons poesier finnns ett omisskänneligt drag av gra­fomani: allt ska skrivas ner, på alla platser, på alla språk, i alla tider, men det innebär ändå knappast något pytiskt rus där dikterna ska rusas fram utan uppenba­rar i stället en paradoxalt väl kalkylerad besatthet av skriften:

scribo, ergo sum att finnas till för att de andra funnits före utan dem blev ingen till

Så kan det låta. Och precis som Descartes försökte återföra hela den mänskliga existensformen till tän­kandets enhet: Jag tänker, alltså finns jag till, så finns hos Nieminen en drag­­ning åt att låta den språkliga framställningen och närmare be­stämt det poetiska uttrycket sköta det jobbet. Kanske ligger den tanken på lur häri, att ingen tanke, inget tankesystem längre kan göra rimligt anspråk på att hålla världen samman, bara språket kan nödtorftigt om än aldrig så utsökt skriva oss en tillfällig tröst i tillvaron.

I Nieminens nya diktbok Scharlakan, precis som i hennes tidigare sam­­­lingar, uppstår en svindlande encyclopedisk virvel. Men det finns också nodlinjer och utgångspunkter som samlar upp flödet och utvikningarna i hennes dikt. Det finns ett stråk av sjukdom och olyckor, krockkuddar, bromsspår, oljefläckar, piskskador, feber, sjukhussängar, hängning, begravning.

Och det finns också det finländska, kri­g­et, Tammerfors, snödräkter, den vita vintern, krigs­monumenten, sågverksavfallet. Från de starka, detaljrika känslobilderna tar dikterna sats ut mot den poetiska plats där förbindelserna med världen öppnar sig utåt och inåt i rummet, framåt och bakåt i tiden, ironiskt och melan­ko­liskt i känslan, in mot döden/ut från födel­sen.

Att läsa sådana dikter som Nieminens framstår därför som att läsa en för alltid osammanhängande roman, där alla förmenta fakta, minnen av verkliga hän­delser och ting, och till slut hela den självbiografiska och globala arsenalen utgör den undertext, eller med vår tids deckarmedvetande: den hemlighet som väntar på att förlösas.

Den irritation som uppstår under läsningen, som en följd av dess oavgränsade och samlarivriga karaktär, uppstår inte som resultat av diktens samman­hangsliga rikedom, vilken också bidrar till en viss dynamik. Men allteftersom kan jag inte frigöra mig från en allt mer uppenbarad jämntjockhet. Tilltalet i andra person dyker upp i så många dikter, att du-andet allför ofta framstår som en poetisk konven­tion och inte en övertygande nödvändighet. Dikterna ser så olika ut, men efter att läst mig in i dem, börjar de alltmer låta och bete sig, och ordna in sig efter en alltför bestämd mall.

Om det beror på att Nieminens dikter håller mig utanför, eller på att jag är oförmögen att ta mig in – låter jag tills vidare förbli en öppen fråga.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".