Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Gråta med ett leende - spansk film på väg mot Oscar?

Publicerat fredag 18 februari 2005 kl 07.44

Ramon är förlamad från halsen och neråt efter en dykolycka. Nu vill han bara få dö. Det här är en film som bygger på den verklige Ramon Sampedros öde som han beskriver i berättelsen Letters from hell.

Filmen är regisserad av den spanske filmregissören Alejandro Amenabar och har på svenska fått titeln Gråta med ett leende.

Amenabars förra film hette The Others, hade Nicole Kidman i huvudrollen och fick stor uppmärksamhet. Gråta med ett leende har också den uppmärksammats stort, fått många priser och är nominerad till en Oscar för bästa utländska film.

Maria Edström recenserar.

 

Alejandro Amenabar verkar vara på väg att bli något av en spansk Ang Lee. Häromåret väckte han liv i den gotiska skräckfilmen med ”The Others” där Nicole Kidman, blekare, magrare och nervösare än någonsin var instängd i ett mystiskt gammalt spökhus. Och nu tar han tag i en självbiografisk bok om en förlamad mans kamp för att få dödshjälp och gör en ”based one a true story”, som dessutom snabbt jobbat sig mot en Oscars-nominering. Och Amenabar kan göra film, genrena må växla men det goda hantverket är detsamma.

Precis som i ”The Others” har Amenabar ringat in en spelplats, här är det ett vackert hus i det karga Galicien, där den förlamade Ramon ligger och tittar ut mot en svindlande utsikt och blir omskött av sin brors familj. Och runt Ramon, mycket känsligt och sympatiskt spelad av Javier Bardem, cirklar hans anhöriga, advokater som vill hjälpa honom, kvinnor som blir förälskade – Ramon är mycket charmig och det faktum att han inte kan röra sig ur fläcken verkar bara öka hans attraktionsgrad.

Och fotot är bländande, skådespeleriet överlag mycket bra, speciellt fastnar jag för Tamas Novas unge brorson med sin truliga omsorg bakom den tonåriga maskhållningen. Och filmens dödshjälpstema blir aldrig riktigt sentimentalt, det borgar den spanska melankolin för, tragiken finns liksom alltid som en möjlighet på spanska.

Vad är då problemet med den här filmen, varför tycker jag ändå inte om den? Kanske för att den avslöjar en skicklighet som inte längre är personlig, så som den kändes i ”The Others”, utan skicklig med den där beräknande sidoblicken mot publiken. Att det är film som på nåt vis har ”Oscar för bästa utländska film” som underrubrik redan från början. Men å andra sidan, ”Gråta med ett leende” kommer att sopa mattan med vår svenska Oscars-nominerade ”Så som i himlen”, så nåt gott lär den väl föra med sig. Och den har faktiskt en helt obetalbar scen där man inte drar sig för att driva med en rullstolsbunden och uppblåst katolsk präst.    

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".