Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Jäkligt bra" opera på Dalhalla

Publicerat måndag 12 augusti 2013 kl 08.11
Wagners Rhenguldet på Dalhalla
(3:32 min)
Dalhalla utanför Rättvik byggdes för opera. Foto: pressbild

Under tjugo års tid har Dalhalla utanför Rättvik vid Siljan varit en av landets allra mest spektakulära utomhusscener. Dalhalla byggdes för opera, men operaverksamheten har ofta gått på sparlåga, men i år görs en riktig skräddarsydd operauppsättning. 200-års jubilerande Rickard Wagners, Rhenguldet - den första delen av Nibelungens Ring. I helgen var det premiär. 

Jag är säker på att Wagner själv hade älskat det här.

Att känna hur duggregnet lättar i den grönaktiga augustiskymningen medan orkestern långsamt börjar väva sina vågrörelser i ess-dur. Och så kommer dom tre Rhendöttrarna - simmande - på riktigt - genom kalkbrottets kristallklara vatten!

Plötsligt är illusionen fullkomlig. Det här är inte längre någon operascen. Nej, det är en mytisk plats fylld med gudar, magi och den allra mest förtrollande musik.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att den här föreställningen skulle bli mer publikfriande show än intressant opera.

Det är många stolar som ska fyllas i kalkbrottet under kyliga sensommarkvällar. Och förhandsryktena hade talat om dykare, bergsklättrare, spektakulära ljus och ljudeffekter.

Men regidebuterande operasångaren Marcus Jupither gör verkligen allt rätt.

Hemligheten ligger i att det är en rolig, lättförståelig, föreställning med pyroteknik och akrobatiska nummer samtidigt som just lättheten gör att hela tolkningen genomsyras av en förbluffande klarhet.

Få regissörer lyckas få Rhenguldet lika intressant som de följande delarna av Nibelungens Ring. Det blir ofta för intellektuellt torrt eller inåtvänt.

Här är det tvärtom. Det är levande.

Från den fantastiska öppningsscenen mellan Rhendöttrarna och Ola Elissons "Alberich" i något slags freudiansk vattenpolo, till gudarnas ödesmättade vandring över regnbågen bort mot Valhall.

Jag skulle vilja säga något om att Dalhallas storsatsning ger mig en insikt i sagans oanade förmåga att fånga både barnet och sorgen i varje människa.

Men när nu föreställningen präglas av en sådan enkelhet och tydlighet ska inte jag sitta här och veckla in mig i högstämd kritikerprosa. Varför inte säga det rakt ut?

Det här var jäkligt bra!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".