Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Själv är bäste Munch

Publicerat tisdag 22 februari 2005 kl 07.47

På Moderna Museet visas nu den största utställning som har gjorts med Edvard Munchs favoritmotiv, nämligen sig själv. Få konstnärer har gjort självporträtt så konsekvent som Munch, och här kan man se honom genom alla år, från ung valp till gammal skröplig gubbe.
  ”Munch själv” heter utställningen och Mats Arvidsson har sett den.

Ibland kan man ju känna sig litet skeptisk inför sådana här utställningar med en stor konstnär ur någon mycket speciell synvinkel, ”Rembrandt och hans krets” eller ”Gauguin och Norden” och sånt. Ofta betyder det bara att museet inte har kunnat få ihop till den där riktiga utställningen som man egentligen hade velat göra och i stället fått koka soppa på den spik som fanns till hands.
  Men så är det inte med Munchs självporträtt på Moderna Museet, det är i själva verket en av de bästa Munchutställningar jag har sett. Det är också en ovanligt givande vinkel på Munch, för han målade oavbrutet självporträtt, i hela sitt liv, i självporträtten kan man följa honom genom hela hans konstnärliga utveckling, genom alla hans kriser och psykiska tillstånd, praktiskt dagen från första dagen till den sista.
  Dessutom har det den ytterligare fördelen att man slipper en del av den där tidsbundna ideologiska bråten som ibland kan bli litet överväldigande hos Munch, kvinnoskräcken, hororna, madonnorna och vampyrerna och alltings allmänna ohjälplighet. Här är Munch i första hand målare och iakttagare, inte diktare och förkunnare.
  Och han ser sig själv skarpare och mer hänsynslöst allteftersom åren går. Den unge Munch håller sig fortfarande med litet poser och later, när han är bohemisk dandy med cigaretten elegant i handen eller ligger som ett blodigt lik, mördad av kvinnan vid sidan av sängen.
  Hos den gamle Munch finns inget sådant kvar, det finns bara bilder som kan ta andan ur en i sin obarmhärtighet, när han sömnlös och orolig vandrar tunt på nätterna i salongerna på sitt stora mörka tomma Ekely, eller den stora målningen där han står rakt upp och ner, aspackad och förvirrad, jagad av gud vilka demoner, med vilt tovigt grått hår och skägg, en gammalt norskt troll bara, mitt i sitt förfall. Men målningen är magnifik.
  Eller den sista målningen, något år innan han dog. Här är allt utanverk borta, till och med kroppen. Hela den stora starka karlen är borta, här står en gammal insjunken förtorkad gubbe, med några vita tofsar kvar av håret, tunn och lätt i sin gammelmanskropp. Han bara står där, rakt upp och ner, med armarna löst hängande längs sidorna och blicken rakt fram. Inget hopp, ingen skräck, ingen kommunikation med någon yttervärld, han bara står där och väntar på döden, och hur han kunde måla det, det förstår jag inte, men det kunde han.
  Herregud vad han kunde måla.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".