Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Göteborgs konstbiennal leker med stadens historia

Publicerat måndag 9 september 2013 kl 07.46
Cecilia Blomberg på Göteborgs Konstbiennal
(2:49 min)
Curatorn Claire Tancon, konstnären Makode Linde och musikern Jean-Louis Huhta. Foto: Cecilia Blomberg/SR

I helgen drog Göteborgs Konstbiennal igång igen för sjunde gången. Play heter utställningen med underubriken att återerövra den radikala fantasin. 

Utställningen är gjord av fyra inbjudna curatorer på fyra platser i stan. Röda Sten, Konsthallen, Stora teatern  och nere i hamnen runt Drömmarnas kaj. 
En tanke med Biennalen är att den ska lyfta fram Göteborgs egen historia och sätta strålkastarljuset på hur man kan närma sig politiken från ett annat håll.
Cecilia Blomberg var där och hamnade bland annat i den återupplivade Göteborgskarnevalen.

På en tillfällig scen står klädskaparen Maja Gunn, en rad aktivister ur New Beauty Council och Mycket och läser ur sitt manifest. De sätter ljuset på den del av Göteborgskarnevalen som handlar om queerscenen. Gränser ska korsas innan Karnevalståget drar vidare. På lastbilsflaket som leder processionen, dansar konstnären Makode Linde, curatorn Claire Tancons och DJn Jean-Louis Huhta.

Här någonstans är Göteborgs konstbiennal som bäst. När den har rotat ner sig i Göteborgs historia. Claire Tancons, från Guadeloupe men verksam i New Orleans, har gjort de fria folkliga manifestationerna till sitt område inom konsten. Karneval med politisk udd. Där människor tar sig rätten att ta en stads centrum i belägring. Det är en länk tillbaka till 80-talets Göteborgskarneval med rötter i undergroundscenen. Också då med Jean-Louis Huhta som DJ. En påminnelse om att det inte alltid är pengars makt som bestämt hur en stads liv kan gestaltas.

Det är det den här biennalen vill vara: Upprorisk, rent av anarkistisk. Satiren och leken är de konstnärliga strategier som dominerar. Och det märks. Här finns inga långa, tråkiga oredigerade intervjuer med tragiska vittnesmål. Det är mer uppsluppet än uppfordrande.

Men leken har ofta ett allvar i botten. I Hamnområdet bjuder Maja Hammarén in publiken att återuppföra händelserna på Schillerska gymnasiet vid EU-toppmötet 2001. Ligg där två timmar och 45 minuter, vaktas av två personer som är poliserna och känn efter.
Men just i hamnområdet där publiken uppmanas leka detektiver är det faktiskt på gränsen till löjligt svårt att upptäcka en del av konstverken. Vill man ha en lägre tröskel in i det här tankegodset är det bättre att börja på Röda Sten. Där har Katerina Gregos satt ihop en mer traditionellt hängd utställning. Men med hög energi och många öppningar till laddade politiska frågor om förtryck och maktmissbruk.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".