Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Monica Z" av Per Fly

Publicerat torsdag 12 september 2013 kl 05.00
Berit Nygren recenserar "Monica Z"
(2:29 min)
Edda Magnason som Monica Zetterlund. Foto: Jonath Mathew

Det har varit mycket förhandssnack om den, i synnerhet om hon som har huvudrollen, och nu är det premiär för den första spelfilmen om en av våra internationellt mest kända jazzsångerskor Monica Zetterlund, som gick bort 2005. Vi bad vår jazzexpert Berit Nygren att recensera filmen, och hon varnar för att ta filmen som en historieskrivning, men först handlar det om huvudrollsinnehaverskan.

Jag håller med en hel del andra som också har sett filmen i förväg: Edda Magnason gestaltar Monica Zetterlund på ett mycket porträttlikt sätt. Ja, ibland är det på pricken som när Magnason får till ett speciellt knyck med läpparna, och ibland låter hon nästan exakt som Zetterlund.

Peter Nordahls specialskrivna musikarrangemang ger liv åt filmens tidstypiska färger. Ja, musiken samverkar väl med berättelsen om den unga Monicas väg till att bli den svenska jazzens nya stora affischnamn och en älskad revyartist. Ah, samarbetet med Hasse å Tage tänker du kanske men de är bara med som flyktigast. Nej, av Monicas tidiga textförfattare är det Beppe Wolgers som lyfts fram, men "Monica Z" är inte en dramatiserad dokumentär. Det är en spelfilm som är fritt baserad på Monica Zetterlunds liv. Det klargör också filmens regissör Per Fly och manusförfattare Peter Birro direkt i filmens inledning. Det betyder att de har tagit sig friheten att lägga till och dra ifrån det som verkligen hände, kanske för att skapa en film som hänger ihop. Filmen "Monica Z" hänger ihop.

Visst finns det sanning i det som skildras, men filmen innehåller också flera scener där personer som har funnits i verkligheten placeras i uppdiktade sammanhang och där sanningen tycks offras till förmån för dramaturgin. Jag ska ge två exempel:

Filmen gör gällande att det var på Monicas inrådan som "Sakta vi gå genom stan" skulle börja med en vandrande basgång för att lyfta fram basisten Sture Åkerberg, men det var inte så det gick till. Det var basisten Georg Riedel som arrangerade låten på det sättet. Det är förresten han som spelar på originalet. Åkerberg fanns inte ens i Monicas liv på den tiden, men han planteras tidigt i filmen för att växa fram som en trygg famn för Monica genom hennes romantiska felsatsningar och tilltagande alkoholmissbruk.

Det andra exemplet är en konsert i slutet av filmen där Monica framträder med pianisten Bill Evans i USA och som direktsänds i svensk radio. Den konserten har aldrig ägt rum, men här riggas den för att möjliggöra ett slags triumfens ögonblick, och jag erkänner: jag blir rörd, men inte på det där djupa sättet som kommer sig av en trovärdig berättelse.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".