Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Wagners "Parsifal" på Kungliga Operan

Publicerat måndag 7 oktober 2013 kl 07.48
Ella Petersson recenserar "Parsifal" på Kungliga Operan
(3:01 min)
"Parsifal"på Kungliga operan. Foto: Alexander Kenney

I år det 200 år sedan tonsättaren Richard Wagner föddes. Det firar Kungliga operan i Stockholm med en nyuppsättning av hans sista verk, mastodontoperan Parsifal. Och det görs med extra allt: en celeber ensemble, titelrollen sjungs av Michael Weinius, Amfortas av Ola Eliasson och Kundry av Katarina Dalayman.  En hyllad regissör, Christof Loy, har anlitats och Sveriges internationellt mest efterfrågade dirigent Patrik Ringborg står på pulten. I lördags var det premiär och i publiken satt Ella Petersson.

I sitt sista verk låter Richard Wagner sin hybris välla ohämmat över scengolv och orkesterdike i såväl kvantitet som innehåll. En över fem timmar lång meditation över mänskligt lidande. Verket rymmer såväl buddism, riddarmystik och asketiska ordenssällskap, som ett visst mått av kvinnoförakt och obehagligt antisemitiska undertoner. Men kulisserna, klangvärlden och tematiken i Parsifal är till största delen inspirerat av katolicismen.

I den här uppsättningen har regissören Christof Loy tagit fasta på det katolska mer än det ridderliga. Första aktens långa nattvardsscen brukar gestaltas med en kompakt folkskara bredbenta graalriddare. Öronbedövande och svulstigt. Här var det tvärtom. Amfortas uppmanad att avtäcka graalen ligger övergiven vid biktstolen, en barnkör hörs på avstånd orkestern spelar eteriskt och transparent. Den hjärtskärande utsattheten förvandlar Parsifal till att mest handla om empati. Alla gör ju så gott de kan utifrån sitt eget handlingsutrymme. Som i ett grekiskt drama. Människan är bara spelbricka i ett konsekvensförlopp.

Sedan är spelet orättvist, förstås. Parsifal den rene dåren har ju glömt sin historia, och lever naiv och glad, medan Kundry som skrattade åt Jesus på korset plågas av både både minne, och samvete. Katarina Dalayman som sjunger Kundry har både värmen i de låga partierna och räckvidd till utbrotten på höjden. Hon gestaltar henne flott och rakryggad… istället för som krypande skadeskjuten vildvittra. Detta med Kundry som sexuellt driven, ett djävulens redskap som når frälsning genom dop, är just det som gör att man för det mesta kräks av en katolsk överdos när man når fram till tredje akten.

Men den här gången lyfter taket till ett av de mest hoppfulla slut jag tror mig ha sett på en operascen. I ett bibliotek luckras tid och rum upp och berättelsen om Parsifal blir bara en berättelse bland många i en värld där mänskligt sökande efter kunskap rätt och fel kanske ändå fortfarande pågår?

Hovkapellet glittrade, smekte och ibland mörbultade ända fram i mål under Patrik Ringborgs formidabla ledning bland sångarna utmärkte sig Christof Fischesser som Gurnemants. oklanderlig textdeklamation och lika delar innerlig värme och volymmässig expansion. Denna gång var Parsifal inte för lång, varje minut behövdes.

Operan sändes direkt i Sveriges Radio P2 och går att lyssna på under 30 dagar efter det.

I Nya Vågen tisdagen 8 oktober 14.03 diskuterar Ella Petersson, Eric Schüldt och Per Feltzin föreställningen tillsammans med programledaren Andreas Lindahl.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".