Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kulturnytt firar H.C. Andersen

Publicerat tisdag 1 mars 2005 kl 07.51

”Den fula ankungen”, ”Tummelisa” och ”Den lilla sjöjungfrun” - alla är dom skapelser av H.C. Andersen, sagoförfattaren som föddes för 200 år sen. Det är jubileum som danskarna sent tänker låta oss glömma. Elvis Costello ska skriva en opera, Robert Lepage gör en teaterföreställning det blir nykomponerade symfonier, utställningar, filmer och TV-shower. Över hela världen har man utsett olika kändisar till H.C. Andersen-ambassadörer och den 2 april invigs jubiléet inför en publik på 40 000 i Köpenhamn. Och som det inte räckte så bidrar kulturnytt med en serie inslag där vi läst om några av H.C. Andersens sagor.

Först ut bland Kulturnytts sagoberättare är Mats Arvidsson.

Snödrottningen är en rätt egendomlig Andersensaga, ett slags rapsodi i sju, inte helt sammanhängande delar.

Utgångspunkten är Djävulens spegel, som har den egenskapen att allt i den blir förvrängt, ”de skönaste landskap såg ut som kokt spenat i den spegeln, och de bästa människor blev otäcka eller stod på huvudet utan mage”, och en god och from tanke får spegeln att grina. Här verkar Andersen förutse den konstnärliga modernismen, men det hör inte hit.

I alla fall när Djävulen till slut skall visa sin fula spegel för Gud och änglarna går den i tusen bitar och skärvorna faller ner till jorden. Den som får en sådan skärva i ögat ser allt förvridet, allt gott och vackert blir fult och löjligt, och den som får en sådan skärva i hjärtat förvandlas så småningom till is.

En sådan skärva får lille Kaj i ögat och en i hjärtat, så blir han en elak typ som följer efter folk och hånar och retar dem och trampar ner rosenbuskar, trots att han lever i den ömmaste idyll tillsammans med lilla Gerda, som älskar honom på sitt oskuldsfulla vis. Men lille Kaj blir bara kallare och kallare och till sist far han iväg tillsammans med Snödrottningen till hennes ispalats, där allt bara är kyla. Men lilla Gerda glömmer honom inte utan ger sig ut och letar, och genom diverse äventyr, det ena flummigare än det andra, hittar hon honom till slut, hennes tårar smälter skärvorna och allt blir bra.

Litet snurrigt är det, men den där särskilda magin i Andersens språk, i hans tilltal lyckas nästan göra det övertygande, och vem vill ha ett hjärta av is? Fast en liten liten sådan där skärva i ögat kanske inte vore så dumt att ha ändå, när den offentliga lögnen gör sig alltför bred, och alltför många människor tänker alltför många goda och fromma och politiskt korrekta tankar, och dessutom högt och självsäkert.

Och var det inte någon besläktad liten flisa det där lilla barnet hade i ögat, barnet som såg att kejsaren var naken?

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".