Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lady Mcbeth från Karlstad

Publicerat fredag 4 mars 2005 kl 09.12

”Lady Macbeth från Mtsensk” - Sjostakovitj andra och sista opera var verk som Stalin under sin mest nyckfulla tid först tyckte om men sedan bannlyste med motiveringen att det var förvirring i stället för musik, för lite uppbygglig musik.På sextiotalet skrev Sjostakovitj om delar av operan och kallade den ”Katerina Ismajlova” och numera spelas båda versionerna över hela världen. I Karlstad har man valt ursprungsversionen och regissören är Wilhelm Carlsson som tidigare gjort stor succé på Värmlandsoperan med flera Wagneruppsättningar. Per Feltzin satt i premiärpubliken.

Redan på namnet hör man att berättelsen innehåller hat, förnedring, maktkamp, revansch och våld - sexuellt och fysiskt. Lady Macbeth...

Ja, tidigare i veckan talade man i nyheterna om att kvinnor ofta döms lindringare för samma brott jämfört med män. Det kunde bland annat förklaras med att män oftare hade kriminella karriärer och att kvinnors brott oftare var en reaktion mot mäns övervåld. Det är helt naturligt att den nyheten får fäste i mitt huvud under operan. När reaktionen på lång tids våld tillslut kommer blir det resultatet iögonfallande stort.

Och Sjostakovitj har också velat visa varför Lady Macbeth, Katerina Ismajlova, mördar sin svärfar, sin man och senare fortsätter på samma spår. Han visar skälen, det som leder fram till morden. Kylan, sorgen.

Sjostakovitj gör det genom att blanda empati och satir, tragedi och ironi. Katerina får den lyriskt medkännande musiken - de övriga den groteskt skruvade. Och mitt i allt: plötslig inkilad komik.

De här blixtsnabba växlingarna är en balansgångsutmaning för en regissör, men i Karlstad finns det aldrig en tvekan om vilka känslor och vilken analys vi ska göra.

Det finns en oerhörd tydlighet i Wilhelm Carlssons regi - smådetaljer som en kindpuss i stället för en på munnen, en nedlåtande klapp på huvudet i stället för en smekning på kinden.

Men framförallt verkar Värmlandsoperans Sinfonietta hemmastadda i Sjostakovitj musik. I synnerhet i attackerna sprudlar det av vitalitet.

Sen sjunger man på svenska och har verkligen arbetat hårt med diktion så att alla i Värmlandsoperan klassiska guldröda salong ska hänga med.

Ingar Bergby är dirigent, Marcus Jupither är svärfadern och tillsammans med Michael Weinius som älskaren Sergej och Anne Bolstad som Katerina bildar han ett magnifikt kraftcentrum. De två har en samlagsscen, en scen som verkligen är början till slutet. Mycket är otäckt, lika mycket är sorgligt.

Lars-Åke Thessmans scenografi är mest svart, modernt förfall, rostiga, skitiga väggar och sju röda lyktor - samma röda lyktfärg som lockar en man till en hora som till en madonna.

Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".