Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kul aktivism på Tribunalen

Publicerat tisdag 8 mars 2005 kl 08.56

Den politiska aktivismen verkar vara på tapeten igen. I synnerhet den som kommer från Tyskland. På bio kan vi se radikal ungdom möblera om i rikesmansvillorna, i den tyske regissören Hans Weingartners film ”De feta åren är förbi”; i Berlin är det publikrusning till en konstutställning om Baader-Meinhofligan och på Teater Tribunalen i Stockholm var det i helgen premiär på den tyske dramatikern Martin Heckmanns pjäs ”Skjut då, varuhus”.
  Martin Heckmanns pjäs handlar om den så kallade ”kommunikationsgerillan”, en aktivistgrupp i Tyskland som existerar på riktigt och som arbetar med att underminera det politiska språket.

En kvinna ligger på scen golvet övertäckt med reklamlappar redan när vi kommer in i den långsmala salongen. Kvinnan ligger på en hiskelig brunmönstrad heltäckningsmatta, starka lysrör sprider ett flackt ljus.
 Den tyske scenografen York Landgraf skapar bilder som vore han en David Lynch uppväxt i DDR, och då är det här ändå bara början. Under spelets gång kommer scenrummet att utvidgas och förändras mer än en gång, drömlikt och hallucinatoriskt.   
 Det handlar om en sk ”Kommunikationsgerilla” - här tre män och två kvinnor; Riv, Frät, Klar, Kling och Knack – en aktivistgrupp vars mission är att på olika vis underminera språket, det offentliga, det politiska, det konsumistiska. De börjar i stor stil med nån slags aktion där dom klädda i gult och svart ser ut som nån sorts representanter för nånting och står och mässar i mikrofoner: floskler, nonsens och slogans i en enda röra. ”Språket är en rutten väska, som alla kan ljuga sig in i” blir en de halsbrytande metaforer som fastnar hos mig, ja, språket som en rutten behållare för allsköns lögner.
 Martin Heckmanns skriver med rödpenna in sig i denna centraleuropeiska språkskeptiska tradition, där man bittert lärt sig läxan att inte förföras av just ord. 
 Allt det här låter kanske tungt, tyskt och gravallvarligt – men det är faktiskt skitkul! För det som aktivisterna utsätter andras språk för, utsätter Heckmanns deras för, samma ordens ihåligheter ekar hos dom själva, till slut så ”men jag kan ju inte hela tiden hålla på tänka på allt” som en av dom säjer. Istället blir det i tonfallet, åtbörden, rörelsen som kanske det äkta finns och regissören Jenny Nörbeck har tillsammans med sina skådespelare Martin Aliaga, Mina Azarian, Ulf Drakenberg, Per Grytt och dansaren Franciose Joyce, skapat ett slags teaterinstallation, snarare än en traditionell föreställning.
 Och för den som tycker att också det låter svårt och snårigt så säjer jag bara – kolla in Per Grytts Knack som ligger på den kollektiva sängen i aktivisternas skräpiga lägenhet och envetet sjunger ”Papa Joe”, och han sjunger och han sjunger, länge är bara förnamnet, och den som trott att tyskar inte har någon humor är härmed grundligt överbevisad.  

Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".