Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Oklart i Johanna Nilssons utkant

Publicerat torsdag 10 mars 2005 kl 08.38

Författaren Johanna Nilsson gjorde uppmärksammad debut 1996 med ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden”, som är en till stor del självupplevd roman om mobbing och utanförskap. Sedan dess har det rullat på med ytterligare tre romaner och några barnböcker, varav en Augustnominerad. Idag utkommer då Johanna Nilssons femte roman ”De i Utkanten Älskande”. Kulturnytts recensent heter Nina Asarnoj:

För några år sen kom en bok av Jan Henrik Swahn med titeln ”Vandrarna”. Den handlar om ett antal udda existenser som rör sig i samhällets utkanter. Den berättartekniska gemensamma nämnaren är att de i tur och ordning kliver på ett slags magisk buss där den nypåstigna passageraren uppmanas att berätta en historia. I Johanna Nilssons bok är det Kafé Utkanten som är skärningspunkten för de olika romanfigurerna. Dit går Sofia, eller Stefan som hans föräldrar vill kalla henne, som vill byta kön. Där står Mirja med modelldrömmar bakom disken. Och så Bea som sitter på sin vanliga plats i hörnet. Hon är en 32 år gammal, deprimerad tjuv vars mamma är död och pappan alkoholist. Så småningom kommer Måns som är handikappad gatumusikant. Kaféet drivs av Mirjas föräldrar, mamma Rosa från Somalia som är en överviktig matmissbrukare och pappa Viktor med cancer i magen.

Ett brokigt persongalleri med andra ord som rör sig i Stockholms innerstad likt en flock missanpassade fellinifigurer. Alla involverade i någon mer eller mindre misslyckad kärleksrelation. Sofia som älskar Mirja som är ihop med Filip, Måns som spanar på Bea som är olyckligt kär i sin läkare Jack som älskar sin före detta Evelyn som har träffat en ny.

Jag frågar mig vad som är Johanna Nilssons projekt. Är det att skildra kärlekens väsen och irrvägar? Eller en undersökning av utanförskapets logik och krafter? Flera av personerna i ”De i Utkanten Älskande” är fysiskt stigmatiserade, gatumusikantens ben ser ut som vinkelhakar, Sofia är en man klädd i kvinnokläder, Rosas 122 kilo svängande fettvalkar. Resten är själsligt oförmögna, skadorna sitter på insidan. Ingen får riktigt vara med och leka. Det är som om romanen vill att det ska finnas en förklaring till vilka som befinner sig i utkanten. Och det tycker jag är problematiskt med den här boken, fokuseringen på utanförskapets olika typer gör även bilden av normalfallet ganska platt. För frågan är om någon vet var centrum ligger.

Nina Asarnoj 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".