Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Avishai Cohen: "Almah"

Publicerat torsdag 9 januari 2014 kl 06.00
Mikael Timm recenserar "Almah"
(3:19 min)
Avishai Cohen på scen vid Stockholm Jazz Festival 2010. Foto: Leif R Jansson/TT

För varje ny skiva blir det allt svårare att genrebestämma den musik som skapas av den drygt 40-årige basisten och kompositören Avishai Cohen. På 90-talet spelade han avantgardejazz, också nu spelas hans skivor på jazzradiostationer och själv turnerar han flitigt – men musiken har blivit allt svårare att klassficera.

Jag vet inte hur många gånger jag hört musiker säga i intervjuer att de struntar i genrer, det finns bara två sorters musik, bra och dålig. Men i praktiken är det tvärtom. Ju mer vi laddar ned musik, ju mer vi lyssnar till internetradio - desto viktigare blir etiketteringen. Numera räcker faktiskt inte de gamla genrerna till, nya skapas nästan varje vecka så att vi ska hitta just den musik vi redan känner till.

I ett sådant musikklimat är Avishai Cohens projekt minst sagt märkligt. Här har vi en israelisk jazzbasist som slog igenom internationellt när han spelade avantgardejazz med Chick Chorea och nu spelar… ja vad?

Sedan 10 år har Cohen en egen grupp som gör totalt oklassificerbar musik. Det vill säga melodierna biter sig fast - men varje sång hör till en annan genre: nutida konstmusik, avantgardejazz, folkmusik, visor, publikfriande feelgood musik för en soft vinbar.

Ja, den nya skivan "Almah" låter som allt detta och mycket till.

Bara sättningen är en utmaning för jazzälskarna. På "Almah" har Cohen utökat sin trio med en modifierad stråkkvartett plus en oboe och dessutom sjunger han.

Det är noterat och repeterat in i minsta 16-delspaus, men också improviserat. Improvisationerna finns kvar, men musikerna får inte bre ut sig som i jazz. Det kan röra sig om solon på en minut, i en slags frizoner sedan tar kompositionen över. Cohen försöker inte smälta ihop genrerna, istället låter han dem mötas och hör vad som händer.

Det blir en stark rörelse framåt, det är bråttom som i angeläget. Cohen kan ta en jazzklassiker av Thad Jones men också låta oboisten spela arabisk folkmusik. Låter urgammalt, är nyskrivet.

Ändå hänger kompositionerna ihop genom det melodiösa melodibygget. Cohen är en utmärkt basist men ger inte sig själv någon framträdande roll. Basen styr övergångarna mellan melankolisk folkton och optimistisk jazz. Han spelar självsäkert och självklart, en musiker som vet att är man tillräckligt skicklig lyssnar publiken så uppmärksamt att etiketterna fladdrar bort.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".