Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Tove Folkesson: "Kalmars jägarinnor"

Publicerat tisdag 28 januari 2014 kl 06.00
Katarina Wikars recenserar "Kalmars jägarinnor"
(2:32 min)
Tove Folkesson. Foto: Sofia Runarsdotter

Tove Folkesson debuterar med romanen Kalmars jägarinnor. Hon är född just i Kalmar 1981 och romanen utspelar sig där i det sena nittiotalet. Katarina Wikars gör en djupdykning ner till Linden, Jenna, Sudden och de andra.

De flesta av oss blev ju ingenting, säger Jonna flera år senare när de möts på ICA. Och då vill jag bara slå huvudet i väggen och skrika helvete. Antagligen tänker jag på Borlänge. Mitt eget gamla att släpa på. Men det här handlar om Kalmars sjuttonåriga jägarinnor i nittiotalets sista år.

Man kan lätt tro att man har läst uppväxtskildringar så det räcker. Bort från småstaden. Bli någon någon annanstans. Men nu ska jag försöka förklara vad som gör "Kalmars jägarinnor", nu säger jag det för jag inte kommer på något annat ord, så drabbande. Kanske är det deras kraft.

"Till alla mina systrar". Kalmars jägarinnor är som sig bör döpta efter en dikt av Edith Södergran. De är som Diva i Monica Fagerholms tonårsepos, bara så många fler och nästan hopväxta, täckta av billig foundation, fyllda av för mycket hemgjort ambulansvin. De vaknar magpumpade upp på akuten och kedjeröker varandras cigarretter, hänger med missbrukarkillarna för att få lite spänning, hånglar håglöst eller snarare revanschlystet med något överklassyngel.

Men de är alltid sig själva nog och varandra närmast, vet att man måste genom hela känsloregistret. Deras mantra är "man kan aldrig ha för mycket ögonskugga" och "ingen skulle någonsin komma på att misstänka oss." De monterar ner den fula vuxenvärlden med de redskap de har, skruvmejslar och minnesluckor och några lättstulna Saab 99.

Tove Folkesson har ett subtilt öga för positionering, hierarkier och gamla klassklyftor som man bara kan förstå om man varit nere i dem. Jägarinnorna är så säkra bland sina egna men för mycket och alldeles fel i de andras ögon. Men under tiden som är nu nu nu slår de åt alla håll, hatar handsbollstjejerna i hästsvans med oskilda föräldrar i villa, de tråkiga på samhällsvetarlinjen kallas av jägarinnorna för puderluder fast de är så präktiga. Föräldrarna syns sällan till, de är mest något man inte ska bli som, bara en mycket gammal mormor finns där att vila ut hos när allt gått sönder.

Folkesson återger också jägarinnornas språk, ger dem en helt egen ordlista med 53 ord, som en gång ska in i Svenska Akademins ordbok utan att någon märker det. Det finns en skillnad. Huvudpersonen Eva har ett försprång. Genom sina intellektuella vänsterföräldrar vet hon att vägen till frihet går via skolsystemet trots att intelligensen ofta bara gör ont under gymnasieåren.

För det kommer ett efteråt där jägarinnorna inte längre är ett team. Måste klara sig var för sig nu. Bara en kort stund på jorden hjälptes de åt att bära varandras liv. Och den stunden lyckas hon skildra, Tove Folkesson. Jag kan inte sluta läsa fast jag vet hur det inte kommer att gå.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".