Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Josefine Klougart: "En av oss sover"

Publicerat tisdag 4 februari 2014 kl 13.31
Jenny Aschenbrenner recenserar "En av oss sover"
(2:51 min)
Josefine Klougart. Foto: Sofie Amalie Klougart

Det danska litterära stjärnskottet Josefine Klougart blev redan med sin debut Stigninger och fald nominerad till Nordiska rådets litteraturpris Också den nya romanen har nominerats, "En av oss sover" beskriver en kärlek som tagit slut. Johanne Lykke Holm har översatt och Jenny Aschenbrenner har läst den.

Hon går över det frusna gräset. En mor är svårt sjuk. En man har gjort sig till ett övergående tillstånd. Han har gått över nu. Han kallas den avlidne. Och så finns den andre mannen han som har en flickvän, han som går att sudda ut sig med men inte att hålla sig fast med.

Josefine Klougart skriver genom kroppen ut i landskapet, placerar en kärlekssorg och en mordotterrelation ute i bilderna av världen. Klippor, äpplen eller pärmar på ett bord blir till spegelskärvor som reflekterar det som pågår inuti en människa, det som utgör det egentliga livet.

Där finns en ung kvinna som berättar, ett jag som ibland blir en hon, i det växelspel mellan nära och främmande som en människa för med sig själv. Där finns en barndomsgård i en barndomsby - potatisland och kalvar på en barndomsplats som inte skänker någon ro men där mamma finns, mamma som är på väg bort, in i sjukdomen, mot döden.

Där finns ett försök till ett nytt liv i Köpenhamn, två lägenheter och en kärlek som inte går över hur mycket de än lämnat varandra.  All detta finns samtidigt.

Josefine Klougart kastar sig mellan platserna och tidsplanen, rör sig fritt i det som är en och samma historia om än utkristalliserad i vitt skilda miljöer. Under en resa i Sydeuropa, på föräldrarnas gård på den danska landsbygden, i staden.

Och vad som tuggas och tuggas men aldrig sväljs är kärleken och den flyktighet som är livets grundvillkor men så omöjlig att leva med. Hon berättar utan att fastna i en dramaturgi, det är bilderna som utgör hela historien.

På ett ställe beskriver hon sin metod: "allt handlar om att bedöva sig så att man vågar vara slösaktig med sig själv, se utan alla dessa. Ja, vad egentligen. Illusioner. Berättelser. En önskan om att vilja se världen som den är, här, nu. Det är kanske mest av allt att våga låta bli att vilja berätta berättelser."

Hon vågar just det, skala av berättandets trygga strukturer, slå sönder den trösterika dramaturgin och krafsa sig fram till platsen där kärleken, sorgen, saknaden och längtan på riktigt utspelar sig.

Ändå blir det inte abstrakt, kroppen och landskapet håller texten fast knuten i verkligheten. Och det är så uppslukande vackert, en bok att stanna i. Jag fastnar i enskilda formuleringar, sliter mig lös och följer med flödet och får syn på allt det gamla på nytt.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".