Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sju konstnärer tänker 3D

Publicerat fredag 20 juni 2014 kl 06.00
Anneè Olofsson: "Jag blev helt besatt av den här stolen"
(7:14 min)
1 av 3
Anneé Olofsson - "Until Tomorrow Doesn´t Always Come". Foto: Galleri Andersson/Sandström
Astrid Sylwan "Flora I", 2014. Foto: Galleri Andersson/Sandström
2 av 3
Astrid Sylwan "Flora I", 2014. Foto: Galleri Andersson/Sandström
Cecilia Edefalk, "Birches I-II". Foto: Galleri Andersson/Sandström
3 av 3
Cecilia Edefalk, "Birches I-II". Foto: Galleri Andersson/Sandström

Sedan 1994 har skulpturparken på Umedalen i Umeå år efter år vuxit stadigt. Verk av Anish Kapoor och Antony Gormley har fått sällskap av Miroslaw Balka och Louise Borgeoius med flera tunga namn. Konstnärlig ledare för verksamheten har hela tiden varit Galleri Andersson/Sandström. Den här sommarens utställning  "New Dimensions" håller till inomhus och visar hur mångfacetterat skulpturbegreppet är idag.  Sju svenska kvinnliga konstnärer har fått möjligheten att tänka tredimensionellt. 

- Jag hade inte gjort det här om jag inte hade fått den här förfrågan om ett tredimensionellt arbete och det tog lång tid innan jag hittade exakt vad jag skulle göra , men nu känner jag ju att det här måste jag gå vidare med. Jag måste fortsätta jobba med de här materialen och färgen, säger konstnären Emma Hartman.

- Jag har aldrig jobbat med skulptur tidigare. Så fort jag fick frågan så blev jag jätteglad för jag har tänkt länge att jag skulle göra det men jag har inte kommit till skott. Jag har varit fast i mitt måleri.

Astrid Sylwan och Emma Hartman är två av de sju svenska konstnärer, alla kvinnor, som bjudits in till sommarens utställning "New Dimensions" på Galleri Andersson/ Sandström, mitt i Umedalens skulpturpark. Utgångspunkten var: Vad händer när någon som är van att arbeta tvådimensionellt får i uppdrag att presentera sig tredimensionellt?

Det är helt klart att det ovanliga uppdraget har inspirerat de sju konstnärerna, övriga fem är Cecilia Edefalk, Sigrid Sandström, Astrid Svangren, Tove Kjellmark och Anneè Olofsson. Vart man än vänder sig i det kyrkoliknande, vita, stora gallerirummet med de höga fönstren så blir upplevelsen av de nya verken hela tiden som en kommentar till de monumentala verken och naturen utanför.

Astrid Sylwan, ofta förknippad med mycket färgstarka målningar, visste direkt att hon ville jobba i lera och gjuta i brons. Resultatet: tre svarta, mycket organiska, abstrakta skulpturer som påminner om blommor som är på väg att veckla ut sig, eller kanske skrumpna ihop.

- Om jag lägger min hand här så passar mina händer in i skulpturen. Det är så intressant att se vad som händer med leran när man knådar den, låter handen sluta sig runt materialet. Det tog mig jättelång tid att förstå att det är tredimensionellt, säger Astrid Sylwan och berättar att hon till slut kom på att hon jobbade med en sida i taget- att hon inte gick runt, att blicken inte gick runt. Det gällde till slut att nästan dansa runt skulpturerna så att man fick in den fysiska rörelsen i det också, säger hon.

Cecilia Edefalk hyllar i sitt verk favorithängbjörken utanför ateljén på söder, den som plötsligt var fälld och utplånad, Hon har målat med olja på bronsavgjutningar av de sparade grenarna och utgått från en 171 cm lång gren, lika lång som konstnären själv.

Ett annat exempel. Anneè Olofsson verk " Until Tomorrow Doesn´t Always Come" blir en sorts kommentar till sorgeprocessen efter hennes döda far. Hon har sparat pappans favoritsolstol i trä på ett alldeles speciellt sätt.

- Just den solstolen tyckte jag var så fin för när man fäller ihop den så blir det precis nästan en kropp, en människa som har fällt ihop benen med ryggen och två armar som ligger liksom "I surrender" på golvet. Den var så märklig i sin form också, säger Anneè Olofsson som berättar att hon blev helt besatt av stolen. Den är nu hoplimmad, hoprepad och limmad igen och hopbultad, så det är liksom en bult under så du får inte upp den. Du får skära upp den, såga upp den. Men upp ska den inte . Den är för evigt hopfälld, säger Anneè Olofsson.

Nu jobbar du 3D?

-Ja, säger hon, men jag är ju utbildad skulptör på Konstakademien. Sedan har jag gått tillbaks igen och cirkeln är liksom sluten. Men det har man ju sett i många av mina videoverk och foton också att det är ju väldigt mycket tredimensionellt. På något sätt kommer det här att fortsätta.

Emma Hartman målar med olja på kopparplåt och aluminium och låter sin målning lämna väggen och ge sig ut på gallerigolvet, medan Astrid Svangrens verk med namnet "tvinna/virvla/inte länge/men oändligt" är som en transparant målning där de blodröda ingredienserna hänger fritt från tunna träställningar - hon har arbetat med bl a sidentyg som hon färgat in med akvarell och sedan veckat och klippt i.

Centralt för Sigrid Sandström är förhållandet mellan det dolda och det synliga, liksom insikten om att relationen mellan process och resultat är en förutsättning för upplevelsen av att titta på en målning. I verket "Split Vision" har hon gjutit av fram- och baksidan av en av sina målningar på ett mycket speciellt sätt.

Tove Kjellmark som i många år samlat på mekaniska leksaksdjur som hon sliter skinnet av och sedan bygger om och placerar i utmanande installationer, har här tagit ett nytt steg och stoppat in sig själv i verket. På ena sidan ser vi mer än hundra flådda leksaksdjur röra sig i den trånga glaslådan- på en video alldeles bredvid ser och hör vi konstnären själv i samma låda, även hon utan kläder.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".