Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Timme noll" av Lotta Lundberg

Publicerat torsdag 4 september 2014 kl 08.50
Recension av Lotta Lundbergs roman "Timme noll"
(3:05 min)
Lotta Lundberg. Foto: Daniel Ekbladh

Författaren Lotta Lundberg är född 1961, romandebuterade 1998 och fick sitt genombrott med "Skynda, kom och se" år 2006. Hennes förra roman "Ön" nominerades till Sveriges Radios Romanpris. Lundberg, som sedan många år bor i Berlin, kommer nu med sin sjunde roman – en flätad berättelse som handlar om tre kvinnor i tre tider och på tre platser, tillägnad författaren och journalisten Cordelia Edvardson. Anneli Dufva har läst "Timme noll".

Det är Hedwig, som är författare och som vi möter vid krigsslutet i ett sönderbombat Berlin. Det är Ingrid, som bor på en skärgårdsö på 00-talet med sin man, som är präst. Och det är flickan Isa, som på 80-talet i Uppsala går i psykoterapi.

Och så är det författaren Lotta Lundberg, som inte är synlig i romanen, men likväl är den som med en imponerande blandning av skicklighet och inspirerande frihet skrivit fram den tredelade berättelse hon helt håller i sin hand. Och radiorösten, den raspiga, som är Cordelias, som Isa lyssnar till. Cordelia som också är Hedwigs under kriget bortsända dotter.

Man kan tänka på Michael Cunninghams "Timmarna", med dess tre kvinnor och deras livsfrågor. För det är livsfrågor det handlar om här. Moderskapet, författarskapet, äktenskapet och inte minst barnets plats i förhållande till dem.

Men det handlar också mycket konkret om skuld och tro - i skuggan av kriget, i prästgården, för flickan. Och om trohet - inte minst mot sig själv.

Och allt det är gott nog. Men, och men igen – framförallt är det hur Lotta Lundberg gör det hela som gör att det här inte bara är ytterligare en svensk roman, utan en riktigt bra, på många sätt omvälvande läsupplevelse.

"Hur ska jag förklara det?" tänker jag när jag försjunken i tankar vandrar på gatan efter att ha läst ut boken. Hur ska jag förmedla det som är både skört och starkt, som berättar så mycket om själva den existensens grundfråga som handlar både om ensamhet och om att kunna se sig själv i ögonen?

Men om jag ger er bilden av Hedwig, som med två ex av den egna romanen i botten av ryggsäcken, när kriget är över tar tåget mot Polen för att söka efter sin dotter – tåget överfullt, gårdarna plundrade, kvinnorna som gnuggar sig med lera i ansiktet för att bli fulare och inte bli våldtagna …

Men också av Isas inre kamp, hur hon bokstavligen bygger ett helt flippat terapispel och rör sig mot sin överlevnad med hjälp av den terapeut hon kallar för Psykot och av Ingrid som frenetiskt rafsar löv i trädgården när hon tror att den döende maken varit otrogen.

Och sedan lägger ni till detta lager på lager av levande tankestoff hos dem alla tre. Inte ljumt eller fint utan in på benen gnagande viktigt tankestoff, där samband mellan kvinnorna gradvis uppenbarar sig och där var och en av de tre skrivs fram med sin egen ton och stil, språkligt.

Förstår ni då?

Anneli Dufva
anneli.dufva@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".