Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Olive Kitteridge" av Lisa Cholodenko

Publicerat måndag 3 november 2014 kl 06.00
Emma Engström om HBO-serien "Olive Kitteridge"
(2:29 min)
Frances McDormand och Richard Jenkins i serien Olive Kitteridge. Bild: HBO

Frances McDormand känner många igen från bröderna Coens filmer. Men nu tar hon plats bakom kameran, som producent och huvudrollsinnehavare i miniserien "Olive Kitteridge", som visas hos HBO Nordic och C more. Årets bästa film på tv, tycker Kulturnytts Emma Engström.

"Grattis på Valentines day", säger Henry hoppfullt i en av de inledande scenerna. Framför honom ligger en hjärtformad chokladask och ett kort med snirkliga bokstäver.

Inte en blick får han. Du med, säger en arg ryggtavla och stökar vidare i köket.

Det kunde vara ännu en av dessa scener ur äktenskap man ser på film. Ett frätande trätande om vem som hade mest fel då och vem som borde göra bättre nu.

Men "Olive Kitteridge" är inte vilken äktenskapsskildring som helst. För hur mycket ilska och besvikelse som strålar ut från Olive och Henry, så finns det något levande där, en torr knotig växt som ger frukt sisådär vart tionde år. Han balanserar hennes ilska, och hon punkterar hans ibland fåfänga vilja att vara till lags. Och så skrattar de ihop.

Filmen spänner över 25 år, och vi får följa deras liv, från småbarn till barnbarn. Det blir en generationsstudie, där de äldre som växte upp med misshandel och brist på kommunikation konfronteras med en barngeneration som när de blir vuxna går till psykolog och kräver ursäkter från sina föräldrar.

Men även om den djupt deprimerade Olive Kitteridge föraktar psykologer innerligt, blir vi åskådare nästan hennes terapeuter när vi under årens gång får inblick i hennes ilska och vad den egentligen skyddar. Och slutligen får vi vara med när den långsamt, långsamt löses upp.

När storslagna skådespelare som Frances McDormand och Richard Jenkins får ett så här moget och modigt manus inlindat i sammetssvart humor, kan det inte bli annat än berättarkonst i världsklass.

Och då har jag inte ens nämnt hur vackert fotot fångar den lilla kuststaden i nordöstra USA eller hur bitterljuv Martha Wainwright är som barsångerskan som får se allt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".