Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Happy End" på Stockholms stadsteater

Publicerat måndag 3 november 2014 kl 16.16
Maria Edström om "Happy End"
(3:20 min)
Ur föreställningen "Happy End". Foto: Petra Hellberg. Bilden är beskuren.

Komedin ”Happy End” skrevs 1929 av pseudonymen Dorothy Lane. Pjäsen var ett beställningsverk till samma teater i Berlin där Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan” gjort succé året innan (Theater am Schiffbauerdamm). Men Brecht hade inte tid utan lät sin medhjälpare Elisabeth Hauptmann skriva manus. Sångtexterna skrev Brecht själv och Kurt Weill stod för musiken. Nu har Carolina Frände satt upp pjäsen, i svensk översättning av Magnus Lindman. Frände har inspirerats av den amerikanska ballroom-kulturen och har en helt manlig ensemble. Maria Edström har sett ”Happy End”.

En underbar scen är när Daniel Nyström som spelar frälsningssoldaten Lilian Holiday sjunger Surabaya-Johnny med sin unga röst som bär så vackert och Åke Lundqvists Damen i grått står där med tårfyllda ögon bredvid, vill liksom ändå bara få stå nära mikrofonen. Lundqvist laddar ordlöst sin längtan att själv få sjunga sången så där magiskt som bara han kan.

Och det är ett ögonblick där idén med Carolina Frändes iscensättning går fram; att göra den här komedin, som befinner sig någonstans mellan ”Tolvskillingsoperan” och ”Heliga Johanna från slakthusen”, om förbrytaren Bill Cracker och frälsningssoldaten i en ballroom-kontext.

Frände har inspirerats av Jennie Livingstones dokumentärfilm från tidigt 90-tal, ”Paris is burning” där unga hbtq-personer, oftast med afro och latino-ursprung, inte sällan helt utan familj och alltid fattiga - men som i dans, cat-walk, vouge uppfinner sig en scenpersona.

Och i öppningsscenen presenteras alla rollfigurerna på just cat-walk ballroom-manér och ensemblen är på många vis rätt ljuvlig: Kristofer Kamiyasu som major i Frälsningsarmén - i rullstol, tysk brytning och nackkrage, Per Öhagens Frälsningarméflicka - en pilsk katta och Peter Gardiners Sam Worlitzer alias Mammi med total-lakonisk stil i blond peruk!

Robert Fux Bill Cracker och Daniel Nyströms Lilian Holiday är i goda händer som pjäsens kärlekspar och inte minst Nyström gör att sångerna med god hjälp av kapellmästare Fredrik Hermansson, blir till njutningsrysningar i sentiment och svärta – dags för en ny generation att upptäcka Kurt Weill!

Men något gör paradoxalt den här föreställningen lite allmän; det här med könsöverskridande rollbesättning och ett post-modernt eklektiskt ihop-plockande av symboler och attribut från såväl gangster-pornografi-trans-världar är numera vardagsmat i det teatrala uttrycket; det hjälps inte att till exempel Fux Cracker har minkboa, guldkedjor och ett gäng guldklockor på armen, nånting skorrar.

Kanske är det just aspekten klass jag saknar, en lite vassare användning av ballroomkulturens vilja att se ut som om man hade makt och pengar och inflytande, man uppträder som börsmäklare, militärer, rika it-girls. Eller så vill man i alla fall bli berömd – och där träffar uppsättningen mest rätt; att få vara den som fick sjunga ”Surabaya-Johnny”.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".