Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Arkitekt" av Merethe Lindström

Publicerat tisdag 11 november 2014 kl 13.05
Anneli Dufva om "Arkitekt"
(2:24 min)
Merethe Lindström. Foto: Johannes Jansson
Merethe Lindström. Foto: Johannes Jansson

Norska Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris för två år sedan för romanen "Dagar i tystnadens historia". Nu är hon aktuell med novellsamlingen "Arkitekt", i svensk översättning av Urban Andersson. Anneli Dufva har läst.

Vem är arkitekten? I det här fallet författaren själv, skulle jag säga. Det är Merethe Lindström som ritar sambanden och bygger berättelser.

Men det är ingen tillfällighet att hon väljer titeln "Arkitekt". Dels verkar hon återkomma till just hus i sina böcker. Både i "Dagar i tystnadens historia" och i "Saknade" spelar husen nästan en lika stor roll som de som bebor dem. Hon beskriver hur människorna rör sig i rummen och vad rummen gör med människorna.

Så är det även i de här novellerna. De har alla ett hus som de förhåller sig till. Det är en campingstuga på en öde camping, sent i säsongen, ett sommarhus med terrass, en alldeles för liten lägenhet där en skiftarbetande mamma bor med två barn, ett dragigt hus på landet dit en familj flyttar när de båda föräldrarna suttit av ett fängelsestraff, ett vårdhem och ett hus som ska röjas efter en ung människas försvinnande.

Men det finns också en referens till en lek kallad arkitekt - en barnlek där man skulle göra upp sin egen plan, hålla den hemlig och där de andra skulle gissa vad man ville. "Du ville ingenting" skriver Lindström "Du kom aldrig på något." "Du höll alltid med."

Nu tror hon, som minns leken, som heter Idun, visserligen att hon vet vad hon vill, med den unge man hon vårdar, men det blir inte så - ändå.

Och det finns ett obehag i detta. I att skriva fram fragment av liv som är så stumma och så grå. Husen blir tydligare, väggarna stadigare än dessa undflyende novellgestalter som aldrig verkar råda själva över det som sker. De dras bara med.

Och Lindström skissar skuggorna, följer dem där de rör sig. Hennes språk är knappt och okonstlat, men fullt av iakttagelser och faktiskt, med en sorts materialitet, som gör att det liknar byggelement. Meningarna för sig är närmast konstlösa, men ihopfogade får de både sin betydelse och sin ton. Det blir stadig, säker, välkonstruerad novellkonst.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".