Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Alkemistens dotter" av Carl-Michael Edenborg

Publicerat torsdag 20 november 2014 kl 06.00
Recension: "Alkemistens dotter" Carl-Michael Edenborg
(2:35 min)
Carl-Michael Edenborg. Foto: Claudio Bresciani/TT
Carl-Michael Edenborg. Foto: Claudio Bresciani/TT

Nästa vecka är det dags att dela ut årets Augustpris till svenska författare inom olika kategorier, och en av de nominerade skönlitterära böckerna i år har en del gemensamt med den författare som gett priset dess namn, nämligen August Strindberg. Han var mycket intresserad av alkemi - precis som Carl-Michael Edenborg, som skrivit den nominerade romanen "Alkemistens dotter". Mia Gerdin har läst.

"Den alkemiska konsten handlar om att ta det smutsigaste av alla ämnen och genom det finna den högsta renheten". 

Så säger alkemisten till sin dotter Rebis i början av Carl-Michael Edenborgs roman där vi förs in i en värld där elden måste underhållas, mineraler krossas, vätskor hettas upp och där arbetet är svettigt, hårt och ofta ger brännskador.

Men det är inte det värsta. Det riktigt brutala i Rebis tillvaro är att hon är utvald att förgöra världen, för det universum som anses skapat av Gud är i själva verket skapat av Djävulen; Demiurgen. Det är först när världen vi lever i tillintetgörs som den sköna världen kan träda fram, och som i alla fanatiska trosriktningar får ändamålen helga medlen.

I jakten på fullkomlighet får man aldrig visa svaghet. Rebis måste döda det som kommer nära, och ett av de första proven hennes far utsätter henne för är att döda sin egen älskade hund. Hon tvingas sprätta upp den med en "misericord", den vassa dolk som kommer att få en viktig roll i Rebis unga liv.

Edenborg väjer inte för någon grymhet, inälvor och blod daskar i marken. Han skriver skickligt denna onda saga om dolkar, eld och gift som ger hallucinationer i fasansfulla trippar. Han framkallar en obehaglig känsla långt bortanför den småputtriga skräckromantikens.

Rebis uppdrag som utvald kan ge associationer till andra sorters utvaldhet som vi ser idag, 200 år senare: att höra till rätt religion, föra rätt slags krig, vara beredd till vilka fasor och grymheter som helst för att försvara gränsen mellan vi och dem. Att få de tankarna ger boken ett djup som jag annars inte finner i Alkemistens dotter.

Det är med en slags bedrövelse jag läser eftersom nästan alla sviker alla i vägen mot undergången - Thomas Thorild är en av få i denna berättelse som ger Rebis en fristad utan onda avsikter - men det finns inte ett endaste litet skratt eller leende på vägen dit. Jo, möjligen ett, då Rebis lär sig samla stjärndagg.

Fascinerande men väldigt dyster. Så skulle jag vilja sammanfatta tiden tillsammans med "Alkemistens dotter".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".