Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Jag är inte beredd att dö än" – en dokumentärfilm om Laleh

Publicerat fredag 28 november 2014 kl 08.30
Rebecka Ljung om Laleh-dokumentären
(2:31 min)
Laleh. Foto: Gustaf Thörn
1 av 2
Laleh. Foto: Gustaf Thörn
Filmarna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm ihop med Laleh Pourkarim. Foto: Egerstrand&Blund
2 av 2
Filmarna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm ihop med Laleh Pourkarim. Foto: Egerstrand&Blund

"Jag är inte beredd att dö än" är en dokumentär om artisten, låtskrivaren och producenten Laleh Pourkarim. Filmteamet har följt henne på och utanför scenen under två år, med målet att komma närmre. Rebecka Ljung recenserar.

Vi ska alla en gång dö. En del redan som unga. Acceptera det. 

Det är så brutalt mycket lättare sagt än gjort. 

Redan i fyraårsåldern började Laleh känna ångest över att hennes älskade föräldrar en dag skulle försvinna. Och sedan dess har den sista vilan ekat genom hennes låtar.

Filmarna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm vill måla ett djupare, närmre porträtt av Laleh än det som vi vanligtvis får genom media. Och de ger en fin introduktion till artisten och hennes skapande.

Laleh återger starka minnen från sitt liv, främst de som rör musiken. Hon minns barndomen i Sovjet och Göteborg och den vilsna första resan upp till skivbolaget till Stockholm, där hon lurade till sig en egen studio. Men framför allt minns hon hur varje steg har stöttats och hejats på av hennes föräldrar.

När hon skulle uppträda på Debaser Medis i Stockholm för första gången och publiken ropade "Laleh! Laleh! Laleh!" fick hon en flashback. Var hade hon hört det förut? Jo, så brukade hennes mamma säga när Laleh svarade i telefon. Som en hejarklack.

Kameran följer med in i studion, backstage, på promenad i Los Angeles och i Norrland. Ibland berättar Laleh fritt och poetiskt mot riktigt fina bilder. Det är effektfullt. Filmen är ganska lågmäld, med få andra röster. När det blir riktigt stilla brer man ibland på med sentimental stråkmusik. Det känns lite krystat, tycker jag.

Jag imponeras mer och mer av Lalehs starka musikaliska talang och blir tagen av hennes allvarliga, envisa syn på musiken, som har lett till en spretig, vacker och ganska underskattad låtkatalog.

Det jag saknar i filmen är den där utlovade närheten. Men en scen mot slutet av filmen berör mig. Då tappar Laleh kontrollen en stund och börjar gråta i studion, inför en legendarisk svensk popmusiker. Hon förklarar varför, ursäktar sig och fortsätter sjunga med tårar på kinderna.

Hon stretar vidare, uppburen av verktyget som har blivit själva målet. Det som hon tycks vara född för. Musiken.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".