Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Dokumentärserien Astrid

Publicerat tisdag 23 december 2014 kl 06.00
Nina Asarnoj recenserar dokumentärserien Astrid
(3:34 min)
Astrid Lindgren i sitt hem på Dalagatan Foto: Bertil S-son Åberg/SVTbild
Astrid Lindgren i sitt hem på Dalagatan Foto: Bertil S-son Åberg/SVTbild

I julhelgen visas en helt ny dokumentär i tre delar om Astrid Lindgren. Den är gjord av Kristina Lindström som 2012 tillsammans med Maud Nycander gjorde filmen och dokumentärserien om Olof Palme. En av de mest framgångsrika dokumentärerna på biograf någonsin. Men på juldagen är det alltså premiär i SVT för Astrid del 1 - Sorgfågel och Nina Asarnoj har sett hela serien.

Att göra en dokumentärfilm om ett nationalhelgon är både ett sätt att mytologisera den personen och samtidigt ett försök att göra henne mänsklig. Just Astrid Lindgren är i så hög grad människa så att hon nästan är omöjlig att förgudliga. Även om många har försökt. Och det är något som kränger i hela projektet att placera en människa och hennes penna och unika begåvning i en vanlig berättelse.

En berättelse om tonårsångest, en graviditet, två världskrig, en man som super och så promenaderna i Vasaparken. Lite som att spraya henne med hälsovådlig guldfärg. Men visst finns det beröringspunkter mellan liv och dikt. 

– En sommarkväll hos farmor och farfar frågade jag Astrid vilken händelse i hennes liv som hade påverkat hennes författarskap mest. Och hon sa: jag tror att jag hade blivit författare även om det här med Lasse inte hade hänt men jag hade inte blivit en berömd författare; berättar Astrids brorsdotter Gunvor Runström som är en av dem som medverkar i filmen.

Berättar man om en människas allra hemligaste hemligheter och intimaste ögonblick får man också ett stycke kvinnohistoria på köpet. Det trauma det innebar att bli gravid som ogift artonåring präglade Astrid Lindgrens liv. Hon berättade inte offentligt om händelsen förrän i sjuttioårsåldern. Och visst är det något som skulle kunna förklara hennes förkärlek för starka flickor och övergivna barn.

Och så får vi veta att Astrid Lindgren såg Mary Pickford-filmer på biografen i Vimmerby, filmer där det både förekom en häst i köket och Mary Pickford som skurar golvet med borstar fastsatta på fötterna. Det finns många kopplingar att göra mellan liv och litteratur.

Det är ett unikt material vi får ta del av, dokumentären blir lite som ett rörligt familjealbum. Med intervjuer både med barn och barnbarn och tidigare levnadstecknare. Och att få se flick-Astrid i korniga svartvita filmbilder från en marknad i Vimmerby 1920, livs levande och med det ljusa håret i kringlor och med mamma i bakgrunden är inget annat än magiskt.

Det är Astrids livshistoria men också berättelsen om ett Sverige där de flesta fortfarande var bönder och kvinnorna inte hade rösträtt. På så sätt liknar dokumentären om Astrid Lindgren den om Olof Palme. Det märkliga är bara att det fortfarande verkar enklare att mytologisera en statsman än en flicka från landet. Mer livmoder än litteratur.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".