Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Viva hate" av Jens Lien och Peter Birro

Publicerat måndag 22 december 2014 kl 06.00
Emma Engström om miniserien "Viva hate"
(2:56 min)
Fanny (Anna Åström) & Daniel (Tom Ljungman) i "Viva hate". Foto: Magnus Liam Karlsson/SVT
Fanny (Anna Åström) & Daniel (Tom Ljungman) i "Viva hate". Foto: Magnus Liam Karlsson/SVT

En av julens stora tv-satsningar är Peter Birros nya miniserie Viva hate, som sänds i tre timslånga avsnitt med start på juldagen. Det är en personlig skildring om att vara tonåring i Göteborg 1991. I centrum står 19-åriga Daniel och hans band "Viva hate". Kulturnytts Emma Engström känner nästan igen sig för mycket.

Daniel är en drömmare som vill älska men inte vågar. Han är ett vandrande collage av kända citat, som ger honom ett skydd av samlad livserfarenhet. Det är Morrissey och Ekelöf och Johnny Rotten.

Ett citat som återkommer som en röd tråd är "Skjut dom som älskar", en låttitel av Olle Ljungström (som inte kom förrän sent 90-tal) och en diktsamling av Peter Birros bror, Marcus Birro. Broderskapet är också ett av Viva hates teman.

Jag känner igen det där med att använda citat som tröst, men så känner jag igen det mesta i Viva hate. För precis som Daniel var jag nitton 1991. Senare tävlade mitt band också i den lokala rocktävlingen Rockslaget, som arrangerades av ABF och Göteborgs-Posten. Och min första lägenhet låg i Majorna.

Så för att från och med nu inte helt okritiskt vältra mig i Göteborgiana a la 90-tal plockar jag också fram ett citat till hjälp och det är "nostalgi är en förförisk lögnare". Det hjälper mig att komma ur identifikationsfällan. För jag var tjej och Madonna-fan och minns inte decenniet med samma romantiska skimmer.

Hur träffsäker än tidsskildringen är i Viva hate, så finns det nostalgiska drag som gör att berättelsen om Daniel mer blir en alternativ snöglob att titta i än en skildring av kött och blod av hur det var att vara drömmare i en individualistisk och materialistisk tid. Visst är det underhållande att se killar som ramlar gatan fram som i en låt av Håkan Hellström. Lika underhållande är det att ser Peter Andersson i rollen som en speedad gangster som Daniels bror Tommy är skyldig pengar.

Men det är också lite Jönssonligan över gangsterspåret, som att Peter Birro inte vågat lita på att huvudhandlingen håller. Och jag är inte heller såld på skildringen av Daniels förälskelse Fanny, en schablon av en arg feminist med självskadebeteende. Hon lider tydligen, men vi får inte lära känna henne tillräckligt mycket för att känna det. Däremot är relationen dom emellan fint skildrad, bortom traditionella könsroller.

Frågan är också om den är för navelskådande för en riktigt bred publik, för alla som inte kan relatera till rivaliteten mellan bandet The Cure och Morrissey. Som tur är finns det många 90-talister som redan hunnit bli nostalgiker.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".