Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Marcel Duchamp och hans kamp med måleriet

Publicerat söndag 28 december 2014 kl 17.16
Karsten Thurfjell om Marcel Duchamp i Paris.
(3:44 min)
Marcel Duchamps eget minimuseum Boîte-en-valise. Foto: Centre Pompidou
Marcel Duchamps eget minimuseum Boîte-en-valise. Foto: Centre Pompidou

När konsthistoriker och museer blickar tillbaka på 1900-talet, brukar Pablo Picasso och Marcel Duchamp räknas som de två mest bärkraftiga konstnärskapen. Frågan är om inte Duchamp just nu har ledningen, med tanke på hur starkt hans tilltag för 100 år sedan att presentera ett cykelhjul, en flasktorkare och en urinoar som konstverk fortfarande präglar samtidskonsten. För den som vill se Duchamp i helfigur, gör Centre Pompidou i Paris just nu ett ambitiöst försök att förklara varför han gjorde som han gjorde, under rubriken ”Marcel Duchamp – till och med måleriet” .

Om man gör en Marcel Duchamp-utställning med bara hans egna grejer, då blir det inte mycket att se, eftersom han gjorde så få verk, ja man kan väl säga att hans främsta konstverk var hans liv, ett liv där han uttryckligen ansträngde sig för att göra så lite som möjligt. Dessutom gjorde han redan på 30-talet en praktisk samlarbox med ett minimuseum över sina viktigaste verk. Tretton readymades och ett glas var det han tyckte att han hade kommit fram till, och även om det inte riktigt stämde, så måste en utställningsmakare ta till en rejäl mängd verk av andra för att försöka ringa in den gåtfulle franskamerikanens gärning.

På Centre Pompidou har man lagt mycket krut på att lägga upp en idémässig bakgrund till hans uppväxt vid förra sekelskiftet, i en stabilt borgerlig normandisk familj. Här finns brädspelen, varukatalogerna, dom populärvetenskapliga tidskrifterna över tidens hastiga framsteg och upptäckter, men också skämtteckningarna, dom satiriska romanerna och porrfilmerna om brudens avklädande. Vi kan se en mängd av hans tidiga målningar, där han nosade på olika inspiratörer, inte minst Cézanne. Men sen kommer själva tyngdpunkten,  dom kritiska åren i början av 1910-talet, då Duchamp var i 25-årsåldern och i likhet med många andra tampades med sin inställning till måleriet. Inspirerad av kubismen börjar han måla egendomliga idémaskiner, däribland den första bruden, och dom mekanistiska rörelsestudier som fortfarande tillhör modernismens märkligaste målningar, som självporträttet Sorgsen ung man på tåg, och så den berömda Nakenmodellen gående nedför en trappa, som 1912 refuserades av juryn för Salon des Independents, där bland annat hans båda bröder satt. Dom uppfattade bilden som en drift med kubismen, och skulle det va på det sättet, fick det vara nog med grupptillhörighet för Marcel Duchamp, ja nog med måleriet också.

Var det här ett trauma för honom? frågar sig utställningsmakarna. Det var det säkert, men också en nystart. Han tog jobb som bibliotekarie och satte sig att blåläsa vetenskapliga och filosofiska klassiker, började tillverka kryptiska objekt som satte tänkandet före seendet, valde ut sina första readymades, cykelhjulet, flasktorkaren, och gjorde dom första studierna för Det stora glaset. Under tiden gör Nakenmodellen nedför trappan skandalsuccé på The Armory Show i New York, första världskriget bryter ut, Duchamp accepterar en inbjudan till USA, och så är det hela igång. Som ett slags frifräsande dadaist pendlar han sedan mellan New York och Paris, och lyckas på sitt stillsamma vis vara en pip- och cigarrökande oroshärd överallt, utan hemhörighet, men som utställningen visar, ändå i ett kretslopp kring måleriet.

Ja, resten är uttolkning. Det är bara att försöka. Tunga konstorakel som Ulf Linde och Richard Hamilton grunnade varsitt halvsekel över det stora glaset, och just nu hävdar ett par skotska konstvetare att urinoaren som gjorde skandal i New York 1917 och sägs ha tagit död på måleriet, inte gjordes av Duchamp utan av en kvinnlig kollega. Dimridåerna var täta redan på den tiden och deras bevisföring är måttligt övertygande, men samtidigt visar energin i attacken på den frustration som säkert många känner inom konstvärlden, över att ingen längre kan hävda att det här är bra och det där är dåligt, det här är vackert och det där är fult. Det här är konst och det där är … inte konst.

Allt på grund av den där Duchamp.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".