Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sigmar Polke - popkonstens meste sabotör

Publicerat måndag 5 januari 2015 kl 07.46
Karsten Thurfjell om Sigmar Polke på Tate Modern
(2:46 min)
Sigmar Polke: Girlfriends 1965-66. Foto: Tate Modern.
1 av 3
Sigmar Polke: Girlfriends, 1965-66. Foto: Tate Modern.
Sigmar Polke: Untitled (Quetta, Pakistan) Foto: Tate Modern
2 av 3
Sigmar Polke: Untitled (Quetta, Pakistan) 1974-1978 Foto: Tate Modern
Polke as astronaut, 1968. Foto: Tate Modern.
3 av 3
Polke as astronaut, 1968. Foto: Tate Modern.

Sigmar Polke räknas bland tysk popkonsts största namn. Han föddes 1941, mitt under andra världskriget och etablerade sig i 60-talets mitt, då många värderingar ställdes på ända. Han hörde till sin generations mest produktiva och experimentellt lagda konstnärer, oavbrutet verksam fram till sin död 2010, och minnesutställningen över Sigmar Polke fyller ledigt 14 salar på Tate Modern i London.

Ja det där med popkonstnär är bara en väldigt liten del av den Polkeska produktionen, det erfar man efter några salar. Han råkade börja då när popen just slagit igenom borta i USA, och visst, han blev en del av den och ställde så småningom ut med Warhol, men till skillnad från Warhols väna bejakande, så ser vi här en förarglig, ironisk popkonstnär som gärna drev med allt och alla, gärna också popen själv. Och ju längre man vandrar genom salarna står Polke fram som en mycket typiskt 40-talist. Precis som Richter och, ja, dom flesta stora tyska namnen var han född i öst, i den tyska befolkning i Schlesien som vid krigsslutet hamnade i Polen och drevs ut av Röda Armén. Familjen hamnade i östtyska Thüringen och flydde sedan DDR vid upproret 1953, vidare till Düsseldorf i Väst.

Så tonårstidens konfrontation med det konsumtionsparadis som Marshallhjälpen gjorde allt för att upprätta, blev ovanligt brutal för Polke som vuxit upp under permanent svält, och tidigt visade en viss tveksamhet inför överflödet, med ”Korvätaren” från 1963 eller Potatishuset, en trähydda beklädd med potatisar som grott fast, som talande exempel. Han tvekade inte heller att rota i landets plågsamma förflutna som förtigits fram till dess, med en rad försåtliga hakkors här och där, vakttornen längs det kluvna hemlandets gräns, liksom han raljerade med den allt lamare abstrakta expressionism som skulle markera Tysklands återkomst till den en gång utrensade modernismen.

Ändå ser man att alla dom här experimenten och sabotagen grundade sig i en stor fascination inför bildskapandets och seendets fysiska möjligheter och filosofiska dimensioner. Efter den nära nog obligatoriska flumperioden i 70-talets början, då Polke presiderade över ett löst sammansatt kollektiv på landet, och vildsinta drogresor till Pakistan och Afghanistan – är det nån idag som minns det fenomenet? Så blev bildexperimenten allt mer avancerade, och den verkstadslika ateljén fylldes av komplicerade maskiner. Med giftiga och radioaktiva ämnen, optiska linser och allehanda lösningsmedel lyckades Polke störa och fördunkla sina motiv. Han var också extremt road av feltryck i tidningar och böcker, som han samlade i pärmar och förstorade med sin kära kopiator.

Ja, dom frenetiska infallen och bildsabotagen tar liksom aldrig slut, och vid upploppet är man rätt mör, tacksam över skönheten hos sotmålningarna på genomskinliga dukar, helt enkelt ett inverterat måleri med ljus.

Även det i överensstämmelse med grundtanken att den som försöker skärskåda verkligheten, alltid har ett begränsat perspektiv och därför inte bör uttala sig alltför självsäkert.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".