Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Linus Gårdfeldt: "Lys med apan"

Publicerat tisdag 13 januari 2015 kl 07.00
Lars Hermansson recenserar Linus Gårdfeldts "Lys med apan"
(3:15 min)
Linus Gårdfeldt. Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / TT
Linus Gårdfeldt. Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / TT

Linus Gårdfeldt debuterade med diktboken Men golvet har ingen mun 2009, en tunn men tät liten volym som följdes av Gråbergsång 2012 som fick en del recensenter att kalla hans poesi ekologisk. Nu är han aktuell med sin tredje diktbok Lys med apan. En titel som kanske inte är så gåtfull som den först verkar, menar vår recensent Lars Hermansson.

Nej, för om Linus Gårdfeldt i sin första bok kunde vara förtätat, men kanske också lite i överkant suggestiv, så är han i nya boken ofta mer explicit och mångordig.

Apor dyker upp lite varstans, bland annat i en drömlik dikt från en trist arbetsplats där diktjaget föreställer sig aporna, citat "… när de klättrade ner från träden/och reste sig upp/deras verktyg/och de andra djuren/ svetten/och hur de sprang/började bygga saker…". Slut citat.

Att lysa med apan skulle helt enkelt kunna betyda att belysa människans belägenhet genom att begrunda djurets. Och djuret har från början haft en framträdande roll i Gårdfeldts poesi, som det instängda jagets anti-tes, en fri men jagad varelse. För naturen är inte någon fridfull plats, den är inte bara genomkorsad av motorleder och andra av människan skapade hot, även djuren själva jagar och äter varandra, "småfåglar utlagda som brödsmulor bakåt/rävkäftar festar tills benen blir blanka" heter det i debutboken.

I den nya boken är anslaget mäktigare, visionen större, det finns ett vi, ett kollektivt minne, en delad existentiell utsatthet. Och det finns en låda, för läsaren att fylla och tömma. Det där inkluderande vi:et ger Gårdfeldts poesi anspråk av samma magnitud som en Bruno K. Öijers eller en Anna Rydstedts, poeter som vill tala om Människan med stort M, hitom eller bortom identitetspolitiska markörer.

Sådant kan bli en smula fluffigt om poeten inte är noga med detaljerna, såväl de rumsliga som de språkliga - med rumslig menar jag den plats dikten frambesvärjer, att den är trovärdig, inte i någon realistisk bemärkelse, utan i en själslig, att platsen motsvarar något i mig som inte bara är min inlärda förmåga att läsa poesi, utan något mer, vad, vet jag inte riktigt.

Med språklig menar jag sådant som ordens valörer, diktens rytm, radbrytningar, upprepningar, formen helt enkelt, att den är en oundgänglig del av den där platsen, och alltså måste se ut som den gör. Och i bägge fallen är Gårdfeldt övertygande, jag känner mig inte blåst på något sätt, jag litar på det jag känner när jag läser:

vi sitter nere vid vattnet, med våra djuransikten

omgivna av ett mörker utan hjärtslag

en liten stund i det starka ljuset

en liten stund som stegrar sig inuti kroppen

kastar skuggor över vattnet och vattnet är kallt

våra kroppar blir kalla i vattnet

vi simmar som hästar

genom det gröna gräset, den blåa himlen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".