Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Underbart annorlunda på GIFF

Publicerat måndag 26 januari 2015 kl 16.24
"En filmkonsthybrid för framtiden"
(2:51 min)
P'tit Quinquin
"P'tit Quinquin" är en asgarvsrolig, tre timmar och tjugo minuter lång komedi om vår eländig tillvaro.

På den pågående filmfestivalen i Göteborg har Måns Hirschfeldt sett två sinsemellan mycket olika filmer han gärna vill rekommendera. Mania Akbari och Mark Cousins brevfilm Life May Be och Bruno Dumont absurda komedi P'tit Quinquin.

Mark Cousins, den irländske filmkritikern och filmaren med den säregna röst vi hört i The Story of Film  i Sveriges Television, han har tillsammans med iranska regissören Mania Akbari har han gjort Life May Be. I den skriver de brev till varandra, som de läser till egna bilder. I första scenen ser vi hur dimman långsamt lämnar en vidunderlig skotsk dalgång. Sedan är det stillbilder från Manias hus i Iran, som hon hastigt en natt behövde lämna. Akbari och Cousins pratar om konsten och om kroppen, om förlust, tvång och minne. Om platser de vill visa varandra. De verkar som om de aldrig setts och det är som om vi hör dem lära känna vararanda, hur de presenterar sig, kanske till och med blir lite förälskade. Med egentligen väldigt enkla medel så gör det något slags filmkonsthybrid för framtiden.

Lika underbar men helt annorlunda är Bruno Dumonts P'tit Quinquin. Fransmannen Dumont är inte känd som någon muntergök direkt, men nu har han en gjort en tre timmar och tjugo minuter lång komedi. Det är från början en TV-serie, som blivit tokkult i Frankrike och långfilmsversion har också valts till årets film i tidskriften Cahier du Cinema. P'tit Quinquin utspelar sig på franska landsbygden, där det sker en serie märkliga mord. Någon styckar människor och stoppar in dem i kor! Lille Quinquin han kalleblomkvistar omkring på sin BMX-cykel tillsammans med granntjejen, Eve, hack i häl på två poliser som är något slags Dupontarna och kommisarie Closeau i kubik.

Filmen är som Tati och Fellini och Bruno Dumonts egen gödselstacksrealism samtidigt; som en medeltida målning med dårar och präster och grisar och publiken skattar så det bullrar åt till exempel den kanske roligaste och garanterat konstigaste begravningsscen som någonsin gjorts. Samtidigt lyckats Dumont ändå säga något djupt allvarligt om vår eländiga tillvaro och om hur människan verkligen är ett banalt mysterium.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".