Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i Skogsbo och räddningsledaren uppmanar alla som befinner sig i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Dalarna.
(Publicerat idag kl 17.31)

Bob Dylan: "Shadows in the night"

Publicerat tisdag 3 februari 2015 kl 07.18
Bob Dylan Shadows in the night
(4:43 min)
"Shadows in the Night" av Bob Dylan. Foto: AP Photo/Columbia/TT
"Shadows in the Night" av Bob Dylan. Foto: AP Photo/Columbia/TT

Idag är den officiella releasedagen för Bob Dylans nya skiva Shadows in the night. Men naturligtvis har skivan redan väckt många kommentarer. Idéen med en skrovlig Dylan som sjunger låtar ur the Great American Songbook som Frank Sinatra framförde förefaller ju vara ett hugskott av en artist som inte riktigt vet vad han vill… Mikael Timm lyssnade med stigande förvåning

Än en gång är det bara att konstatera: Bob Dylan är en ovanligt irriterande artist. Speciellt för kritiker.

Jag hade inte stora förväntningar när Dylan lät meddela att han skulle ge ut en skiva med sånger ur The Great American Songbook, alltså vackra melodier som Frank Sinatra, Perry Como och Mel Tormé excellerat i. Hade någon, när Dylan var ung, sagt att han skulle komma att sjunga dessa sånger så hade nog han själv blivit förbryllad och fansen förolämpade.

Så…jag började lyssna utan större förhoppningar. I julas släpptes en skiva där olika artister tolkade Paul McCartney. Dylans bidrag var nästan det enda originella eftersom han spjärnade emot kompositionen samtidigt som han sjöng den. Överraskande men inte speciellt givande. Jag fruktade att det nu skulle bli en hel skiva med sardonisk nödslakt av övergödda ballader.

Men där hade jag fel. Dylan dekonstruerar inte de här sångerna. Han anstränger tvärtom för första gången på åtskilliga år att sjunga vackert. Dessa evergreens framförs nästan alltid till stor orkester, de är skrivna för teatrala sångare eller för crooners, som sjunger sentimentalt, nära mikrofonen, men Dylan ger sig på sångerna med den kompgrupp som följt honom det senaste decenniet. Försiktigt ger de sig ut på tunna, isiga melodislingor. De rör sig långsamt i spröda mycket vackra arrangemang. För en gångs skull har Dylan producerat med omsorg och han sjunger med inlevelse som hade han själv skrivit sångerna. Det hörs att Dylan använder sin närmast encyklopediska kunskap om den amerikanska sångskatten. Arrangemangen är genomtänkta, med eleganta blåsinsatser. Och texterna ja, han fraserar som vore de dikter av Walt Whitman.

Resultatet är märkligt. Sinatras rytmförskjutningar är borta, inga tonala ekvilibristiska utspel som hos Mel Tormé, självklart ingen hurtighet som hos Robbie Willams.

Nej, det blir kontemplativt, koncentrerat, sorgset.

Och mycket gripande.

Jag har hört de här sångerna sedan barnsben, först nu tycker jag mig förstå vad de handlar om. Genom att frilägga kompositionerna från dekorativa arrangemang ger Dylan ett nytt perspektiv på sångerna, på amerikansk musikhistoria och rentav på den amerikanska populärkulturen. Nu vet jag att sorg, smärta och saknad är lika amerikanskt som äppelpaj.

Ja, det är bara att erkänna:

Det ska till en Dylan för att med sång ändra lyssnarens världsbild.

Mikael.Timm@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".