Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Ett par från Stjärnfallsvägen" av Kerstin Strandberg

Publicerat fredag 6 februari 2015 kl 06.00
Katarina Wikars om "Ett par från Stjärnfallsvägen"
(2:23 min)
Författaren Kerstin Strandberg. Foto: Joakim Eneroth/SvD/TT
Författaren Kerstin Strandberg. Foto: Joakim Eneroth/SvD/TT

Kerstin Strandberg rekomponerar, återanvänder, har vid det här laget en stor mängd undangömda berättelser att vrida och vända på. På allra sista sidan redogör hon för sina egna källor. Det är som om paret från Stjärnfallsvägen och alla deras släktingar och halvbekanta strövar igenom ett disigt landskap för att då och då bli synliga en kort stund igen. Katarina Wikars recenserar.

Jaget sitter i bastun i ett solkigt badhus och har med sig en berättelse, den om det obetydliga som hände Virginia. Virginia är just en sån som inte gör så mycket väsen av sig i livet, hon jobbar med cement och är gift med David, och det är helt andra historier som tränger sig förbi, som vill berättas, den om Davids alla släktingar och arvslurendrejerier och kusinens Kims könsbyte och en ganska alldaglig resa till Amerika. Det skimmer som omger Virginia är svagt, har svårt att göra sig gällande i denna trängsel. Jag kommer en stund att tänka på Stjärnans Ögonblick av den brasilianska författaren Clarice Lispector, också det en historia om en kvinna som inte gjorde något väsen av sig.

De gamla kvinnorna i bastun är kören, kanske är själva nakenheten nödvändig för att våga berätta om det som allt djupast rör sig om, själva kärleken. I Ett par från Stjärnfallsvägen skriver Kerstin Strandberg ömsint och utmejslat om det där som aldrig blev, som inte riktigt fick fäste, som aldrig sas. Inget särskilt händer härnäst, kan det heta. Ska man skriva fram en gud eller det allra minsta? Eller är det tvärtom, att berättelserna trängs där ute i rymden och själva väljer ut sin människa som ska framföra dem? Och då kan det visa sig att det man trodde var obetydligt kanske var det allra tyngsta, en sådan där berättelse som får en att förlyfta sig till slut. Det är sådana ord hon använder, Kerstin Strandberg, förlyfta sig.

Om det fanns stjärnor att dela ut skulle jag ge den här romanen en hel vinterhimmel full.

Katarina Wikars

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".