Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Whiplash" av Damien Chazelle

Publicerat fredag 6 februari 2015 kl 11.10
Gunnar Bolin recenserar Whiplash
(2:06 min)
Ur filmen "Whiplash". Foto: AP Photo/Sony Pictures Classics, Daniel McFadden) / TT
Ur filmen "Whiplash". Foto: AP Photo/Sony Pictures Classics, Daniel McFadden) / TT

Idag är det premiär på filmen Whiplash, femfaldigt Oscarnominerad bland annat som Bästa film. Det är unge David Chazelles som både skrivit och regisserat denna film om en trumslagarelev på en elitskola för jazzmusiker. Gunnar Bolin har sett den.

Det är något med trummor, som lätt plockar fram det sämsta i människan. Inget annat instrument, gittarr möjligen undantaget, kan så lätt få sin utövare att förväxla virtuositet med musikalitet, eller konstnärlig känsla.

Förvisso - ett satans tajt trumsolo kan framkalla rysningar av välbehag hos mig, helt kort.

Men det kan ju ett osannolikt trapetsnummer på cirkus göra.

När blir musik konst? Ja, det är en fråga vi kan fundera och gräla kring länge.

I Whiplash är det storbandsjazzen som står i fokus. Unge studenten Andrew hamnar i klorna på den sadistiske magistern Fletcher som ser ett embryo till en stor trummis i sin adept. Hur peppar man då sin elev? Jo, genom att plåga honom maximalt, förödmjuka honom, skrämma honom allt utfört i ett oändligt tröttsamt homofobt och sexistiskt språk.

Och resultatet? Jodå, unge Andrew bankar på sina trummor tills händerna blöder inte en, inte två, inte tre, utan - jag minns inte hur många gånger.

Om det var musik regissören och manusförfatteern David Chazelle ville göra en film så missade han något, det kunde precis lika gärna handla om jonglering eller om att lära sig tusen decimaler av pi utantill, allt ackompanjerat av en lärare som vill dig så väl och visar det genom att gasta i ditt öra att du är en värdelös liten bögrunkarapa.

Whiplash är tajt, välklippt, välspelad och fullkomligt ointressant. Den följer slaviskt alla de dramaturgikurvor som även de mest enfaldiga såporna bekänner sig till. Först lite framgång, sen lite nederlag sen längre ned i skiten och så gissa - Jo - upp i ljuset mot slutet.

Har ni sett det förut? Ja, och ni behöver inte se det en gång till. Frrrrrr tsssssschhh

Gunnar Bolin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".