Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Stadsvandringar på Bonniers Konsthall

Publicerat tisdag 10 februari 2015 kl 12.51
"Kan alla konstverk benas ur så att man lägger budskapet för sig och sedan det formella kvalitéerna i en egen hög?"
(2:38 min)
Lisa Torell Figur 017, minimimått för lågt gångflöde visas på Stadsvandringar, Bonniers Konsthall
Lisa Torell Figur 017, minimimått för lågt gångflöde visas på Stadsvandringar, Bonniers Konsthall

Stadsvandringar heter årets första utställning på Bonniers Konsthall i Stockholm och där visas både nya verk och samtida klassiker av konstnärer som Jesper Just, Lisa Torell och Sophie Calle. Temat är städer i förändring och till utställningen hör också ett gediget program med föreläsningar och just stadsvandringar. Måns Hirschfeldt släntrade förbi med en tidning under armen.

I en debattartikel i Dagens Nyheter i förra veckan så gick Nicholas Ringskog Ferradi-Noli till storms mot kulturkritik som han menar blandar ihop det eventuella budskapet med den konstnärlig kvalitén, alltså att konst inte blir bra bara för att den säger något behjärtansvärt. Inte så svårt hålla med om, inte heller kanske någon himlastormande ny insikt.

Fast ofta är det svårt att säga vad som är vad, tycker jag. Kan alla konstverk benas ur så att man lägger budskapet för sig och sedan det formella kvalitéerna i en egen hög. Ibland kanske, ibland inte.

Det där tänker jag på när jag står och kontemplerar några meter trottoar som ligger på golvet inne på Bonniers Konsthall. Det är ett verk av Lisa Torell och det handlar väldigt explicit om vårt gemensamma stadsrum: den här trottoaren uppfyller nämligen de lagstadgade minimåtten för hur bred den måste vara för att en rullstollsburen person ska kunna möta gående, i ett område med måttlig flanörgenomströmning.

Konstnären hyllar den goda samhällsplaneringens demokratiska ambitioner, men inte genom att resa ett monument utan med ett fundament, en gata som tål att stå på. En sockel för alla å envar. Men utan det här "fina budskapet" om det samhälleligt gemensamma blir det mest en asfaltstump, och jag erkänner mig villigt skyldig till att, iallafall i det här fallet, gärna blanda ihop budskap och kvalitet. Eller så känns det bara föga meningsfullt att göra motsatsen.

Dessutom tycker jag att Lisa Torell också lyckas komma med ett ovanligt precist svar på de väl flacka frågor som den här utställningen tar sin utgångspunkt i: "hur det är att leva i städer som växer och förändras."

Den där bristen på fokus i frågställningen går tyvärr även igen i den kubanske konstnären Carlos Garaicoas fyra verk som visuellt dominerar den första salen. De är sinsemellan väldigt olika, inte helt spännande och de splittrar den här utställningen i ett antal inåtvända hörn snarare än att det skapas en samverkande helhet.

I de här hörnen kan man visserligen ha det förträffligt med Sophie Calles klassiska fotografier av henne själv när hon är förföljd av en privatdetektiv på Paris gator eller med Hala Elkoussys installation och film om Kairos koloniala förflutna, där speglarna på väggen också skriver in betraktaren i berättelsen.

Men nån vidare riktning, nä det har inte de här Stadsvandringarna.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".