Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Pålen som kom in från kylan

Publicerat torsdag 12 februari 2015 kl 06.00
Krönika om världsarv utifrån Ove Brings bok Parthenonsyndromet av Mattias Berg
(3:19 min)
Den mytologiska grizzlybjörnen längst ned på totempålen utanför Etnografiska museet i Stockholm. Foto: Mattias Berg / Sveriges Radio.
Den mytologiska grizzlybjörnen längst ned på totempålen utanför Etnografiska museet i Stockholm. Foto: Mattias Berg / Sveriges Radio.

Vem äger våra världsarv? Hur ska vi göra med alla de museisamlingar som bygger på koloniala ideal och ibland direkta stölder?

Det här diskuterar folkrättsexperten Ove Bring i sin nya bok ”Parthenonsyndromet". Kulturnytts Mattias Berg läste den och gick till Etnografiska Museet i Stockholm. 

Jag tittar uppåt. Takhöjden härinne sägs vara anpassad efter den nio meter höga totempålen – men nu syns inte längre ett spår av den.

På en liten monitor visas en film från när pålen fraktades iväg. Men inte en förklarande text, ingenting om spelet mellan den svenska regeringen och haislafolket under 15 års tid. På vägen ut får jag i receptionen en tunn broschyr om förloppet.

Inte heller Ove Bring ägnar mycket av utrymmet i sin bok ”Parthenonsyndromet” åt totempålen på Etnografiska museet. Han koncentrerar sig på striderna kring de riktigt omsusade globala skatterna: till exempel Parthenonfrisen i London, som givit boken dess namn, och Nefertitibysten i Berlin. Eller bronshästarna i Venedig, som egentligen var ett krigsbyte från Konstantinopel – men troligen är gjutna på den grekiska ön Chios.

Det här illustrerar en av bokens bärande teser. Att ursprungslandet ofta kan vara extremt svårt att definiera, eller till och med ha försvunnit från kartan.

Men frånvaron av dialog från högstatusmuseer och västerländska regeringar blir ändå frapperande i Ove Brings granskningar.

Den tyska regeringen har till exempel stuckit huvudet i sanden för de egyptiska propåerna om återlämning av Nefertitibysten. Och att Parthenonfrisen på British Museum döpts om till ”The Elgin Marbles” – efter ambassadören som lyckades plocka med sig hela den här jättelika marmorutsmyckningen från Aten – talar sitt tydliga maktspråk.

Utanför Etnografiska stannar jag till vid totempålen. Det är inte den ursprungliga, som kom till museet 1929 och först stod utomhus innan den togs in för att bevaras. På skyltarna förklaras att det här i stället är en kopia som Haislafolket gjorde i motgåva till museet år 2000 – då det stod klart att de, efter ett decenniums kamp, skulle återfå den ursprungliga pålen.

Ändå kom den inte tillbaka förrän 2006. Först då hade nämligen den lilla kanadensiska byn Kitamaat lyckats finansiera ett kulturhus för att vårda pålen på ett sätt som tillfredsställde den svenska regeringens och det internationella museisamfundets normer.  

Februarisolen strålar över den mytologiska grizzlybjörnen längst ned på pålen i omålad röd ceder. Enligt Haislafolkets egna traditioner ska en totempåle inte vårdas alls – utan brytas ned av väder och vind i ett naturligt kretslopp. Därför, skriver Ove Bring, har man låtit göra ytterligare en kopia som får stå kvar utomhus vid pålens ursprungliga plats i nordvästra Kanada.

Jag tycker att grizzlybjörnen ler lite mot mig. Kanske är det åt historiens ironi, hela det här bisarra förloppet i kolonialismens skrattspegel. Åt pålen som kom in från kylan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".