Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Beate Grimsrud: "Evighetsbarnen"

Publicerat torsdag 12 februari 2015 kl 11.06
"Bortsprungna hundar och kosmiska sammanträffanden"
(2:23 min)
BEATE GRIMSRUD
Beate Grimsrud Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Den norsk-svenska författaren Beate Grimsrud slog igenom stort i slutet av 90-talet med uppväxtskildringen "Jag smyger förbi en yxa" och har sedan dess haft en trogen läsekrets och tilldelats en mängd litterära priser för sina böcker. Hon är tillexempel en av få författare som fått Sveriges Radios Romanpris två gånger, senast 2010 för romanen "En dåre fri". Nu är hon aktuell med "Evighetsbarnen".

Alla har sett dem, personerna som är på kant med verkligheten. Kanske sitter de på exakt samma plats på bussen varje eftermiddag, kanske krockar du alltid med samma person på väg ut ur mataffären och möts av en unken doft från en lite oskönt skuren mossgrön jacka. Men där inuti går hjärnorna på högvarv, de kan inte slappna av, har svårt att sova, ältar samma tanketrådar. Det är inuti sådana människor, de som inte riktigt passar in, som Beate Grimsrud gärna placerar sina berättelser.

Och hon brukar kunna skriva fram deras liv med ett språk som matchar deras oro. Det springer liksom över sidorna, kan inte sitta still - vill framåt, berätta mera, fundera vidare - sprätter liksom sand i ögonen på läsaren, ställer krav - häng med!

Och visst blir resan skumpig men om man släpper taget så kan man få en halsbrytande färd som, just den här gången rymmer både bortsprungna hundar och kosmiska sammanträffanden.

Jag låter mig dock inte fångas helt och hållet den här gången. I Evighetsbarnen möter vi fyra personer; två kvinnor och två män som alla bor i ett välbeskrivet nutidsStockholm. Men det är fyra personer som trots sina olikheter egentligen skulle kunna vara en och samma, med snarlika neuroser, tvångstankar, regelbehov och inre oro. De är som varandras skuggor eller som sådana där optiska illusioner som uppstår i tillexempel kollektivtrafiken när den motsatta sidans fönster lägger sin spegelbild över den egna.

Men eftersom de inte är samma person ska de alla beskrivas, tankar illustreras och tillkortakommanden funderas på. Och för min del blir det mest förvirrat - vem pratar nu? Med vem? Jag tappar bort mig, tappar intresset för deras vandringar till och från ensamma lägenheter med ensamma tankar och får aldrig stanna och verkligen känna vanmakt, ångest eller glädje -för då hastar Grimsrud vidare. Så det är tur att språket är både poetiskt snabbtänkt och klurigt för den här gånegn är det det som får bära romanen.

Elin Claeson
elin.claeson@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".