Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Skyddsrummet Luxgatan" av Jerker Virdborg

Publicerat torsdag 12 februari 2015 kl 15.02
"Virdborg har fått fatt i språket"
(2:31 min)
Jerker Virdborg. Foto: Sofia Runarsdotter
Jerker Virdborg. Foto: Sofia Runarsdotter

Författaren Jerker Virdborg slog igenom med sin romandebut ”Svart krabba” 2002 om ett diffust krigstillstånd i ett framtida Sverige. I flera böcker har han sen skruvat verkligheten några varv, som i ”Mannen på Trinisla” och ”Kall feber”. Virdborg är också ena hälften av pseudonymen Michael Mortimer, där den andra är Daniel Sjölin, och som skriver ett slags äventyrsböcker med klimattema. Nu har Virdborg skrivit en novellsamling ”Skyddsrummet Luxgatan” som Maria Edström har läst.

 ”Just när vi kom in lyste lysrören i taket under några få sekunder och jag hann se att väggarna var gråvita och att taket var välvt, men inte hur stort rummet var, och sedan gick strömmen.”

Så beskriver jaget, i den svit av återkommande partier, hur det är att vistas i ett skyddsrum, antagligen det på Luxgatan på Lilla Essingen i Stockholm. Mörkret, ljuden, lukterna, alla människorna, törsten, hungern och så ovissheten.

De andra novellerna knyter an, men utspelas på olika platser i ett Sverige där något slags krigstillstånd råder, det finns soldater och rebeller, man hittar inte sina anhöriga, kyrkor töms på värdesaker. Exakt hur läget är, får vi aldrig riktigt klarlagt, vi får nosa runt, liksom förnimma ett land i upplösning.

 Jerker Virdborgs senaste lite science-fiction-artade historier har, trots att jag kan gilla att han vågar, ändå aldrig varit riktigt lika övertygande som de tidiga böckerna som ”Svart krabba” och ”Försvinnarna”. Och efter utfall på kultursidorna om hur litteraturen egentligen borde vara och utklädningsleken med Michael Mortimer, så nu; äntligen blivit mindre snack och mera verkstad, om man säjer så.

 För nu har Virdborg fått fatt i det där språket, det till synes enkla, nästan lite tråkiga och formella, lidelsefria. Men det är just ett språkets ytfenomen - för det gör att det kan röra sig djupen, texten blir suggestiv och spännande. Det otäcka och hotfulla behöver inga versaler och utsmyckningar.

I en av novellerna handlar det om ett barn som bara vet hur jobbiga de vuxnas reaktioner kommer bli på en händelse, ett barn redan förfaret i ett slags dubbelseende, det inte bara är skitjobbigt överhuvudtaget, sen har vi de vuxnas upprördhet.

Och här finns en inlevelse, en empati med människorna i ett land i kris. Och det som gör ”Skyddsrummet Luxgatan” så kusligt övertygande är just känslan av att det är precis så här det antagligen skulle vara om vi här, hade det som de där - har det just i detta nu.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".