Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"The Riot Club" av Lone Scherfig

Publicerat fredag 13 februari 2015 kl 06.30
The riot club
(2:37 min)
The Riot Club. Foto: Nonstop Entertainment.
The Riot Club. Foto: Nonstop Entertainment.

I dag har Lone Scherfigs nya film the Riot Club premiär. Lone Scherfig gjorde senast filmerna En dag och An Education. Men är också känd för italienska för nybörjare.
Filmen The Riot Club utspelar sig i Oxford och universitetsmiljön där och baserar sig på pjäsen Posh av Laura Wade, som i sin tur är inspirerad av den beryktade gruppen the Bullington Club.
Ett slutet sällskap rika unga män som svinat, festat och bett sig.
Genom åren har klubben haft kända medlemmar, lorder och framtida politiker ja David Cameron ingick faktsikt i Bullington club.
Lisa Bergström har sett The Riot Club.
 

I am sick to death of poor people säger Alister bakom barägarens rygg under den överdådiga middagen som anordnas på en liten landsortspub . Han och hans kompisar i the Riot Club har intagit den iklädda en sorts blå frack och utrustade med varsin stor svart spypåse.

De ska äta och supa och svina.

Alister och Miles har just börjat på universitetet. De är smarta. Rika och Priviligerade.

Vips blir de upptäckta och draftade till The Riot Club. Oxfords värsta halvhemliga festargäng.

Genom svinerierna blir de sammansvurna. Bundna av lojalitet...för de vet om varandras skit. Och den hållhaken gör dem än mer oövervinnerliga.

De här gossarna står högts upp på näringskedjan och de kommer för alltid göra det.

För pengarna finns där och föräldrarna som alltid städar undan. Och då kan misshandel, sexuella trakasserier och grov skadegörelse bara bli till en liten en lustig liten anekdot. 

Vi har sett mekanismerna förut, hur unga män i grupp i sin nyvxna osäkerhet går över alla gränser i jakt på bekräftelse från varandra.

Och jag tänker på forskaren Roy Wallis sju minimikriterier för en sekt, gänget betar av en rad av dem, gruppen är frivillig, exklusiv, elitistisk, den lever i konflikt med samhället, står över oss andra och den är totalitär. Och grupp-psykologin är det mest givande i filmen.

För berättelsen är utdragen, och det fattas en tydlig linje, de olika bihistorierna tar ut varandra och vissa scener är obegripligt omständliga och tar aldrig slut.

Dessutom är det olika medlemmarna i The Riot Club lite för lika varandra, de är för tråkigt usla helt enkelt och det är synd för det hade kunnat bli så bra, i en tid som vår där slutna sällskap spricker i solen.

Lisa Bergström
Lisa.Bergstrom@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".