Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Slingorna och undergången" knölig och svårciterad

Publicerat måndag 16 februari 2015 kl 07.00
Fredrik Nybergs "Slingorna och undergången"
(3:29 min)

Poeten Fredrik Nyberg är Sveriges förste doktor i konstnärlig forskning med avseende på litteratur. Hans avhandling Hur låter dikten, kom 2012 och handlade om hur dikt som läses högt tar plats i lyssnaren på ett annat sätt än dikt som läses tyst. Idag utkommer Fredrik Nybergs åttonde bok Slingorna och undergången. Lars Hermansson har läst den.

"Du ska nu skriva alla dina långsamma namn/Baklänges ut ur mig" står det mot slutet av Fredrik Nybergs debutbok En annorlunda praktik från 1998. I den nya boken läser jag: "Om namnet på blomman hade varit det rätta - det alldeles riktiga - hade det inte gått att skilja blomman från blommans namn" Det är alltså fel på namnen i Fredrik Nybergs dikt. Orden och grejerna sitter inte ihop ordentligt.

I inledningen till avhandlingen som kom häromåret, berättar han hur han som barn väntade med att tala, trots att han kunde, ända upp till femårsåldern, eftersom han upplevde att det fanns en motsättning mellan att tala och att äta, "att tala var att svälta", skriver han. Psykologer och talpedagoger koppades in och till slut öppnade den blivande poeten motvilligt munnen. Och det finns ett drag av motvilja över Nybergs dikt, den vrenskas och vrider sig ut ur konventionerna, rösthärmandet, och in igen. Den både härmar ljud - "och" stavas till exempel ofta å, är stavas e - och ohärmar genom till exempel förkortningar: "Tecken" stavas tkn. "E allt som försvinner lika vackert?" lyder en återkommande rad i boken. En följdfråga kunde lyda: Eller gör vi det vackert när vi talar om det, minns och besjunger? 

Huvudpersonen i den nya boken bär namnet Han som vänder, här finns också gestalter med namn som Han som sjunker med stenen; Han som 1 gång bad oss om vatten; Han som blundar. Namnen är beskrivningar av ett stycke verklighet. Han som vänder är, förstår jag efter ett tag, Orfeus, som ju vände sig om när han kom gående i själarnas underliga gruva och därmed fick se Eurydike försvinna. Men Han som vänder är också poetens nyligen bortgångne far inser jag på sidan 65. Varje namn är en ekokammare av associationer, och ängen där det hela utspelar sig är en metafor där Linnèlärjungar struttar omkring och namnger i mästarens anda. Men ängen är också ett konkret stycke verklighet: "Om hela Det här samhället blott blir 1 stycke ekonomi/kommer Ängsblommorna på ängen att kosta oss alldeles för mkt." läser jag. Mycket stavat mkt, i viral, uttrycksekonomisk anda. Här dyker Nina Björks omdiskuterade ord "skit-drömmar" upp, och i "djupskuggan" försiggår saker vi kanske inte vill veta något om. Det är språkfilosofi och samhällskritik i medvetet oskön förening.

Fredrik Nybergs poesi har gått från att vara fulsnygg och lättciterad till att vara knölig och svårciterad. Ibland kan jag sakna den coola uppkäftigheten från de tidiga böckerna, där fanns en attityd som var svår att inte gilla, men måste jag välja väljer jag ändå den - tycks det mig - större uppriktigheten i de senare böckernas rastlösa byggande och samtidiga rivande. Och visst finns det fortfarande rader som går att citera, den här till exempel:

Att tappa stenen som tappat sin tyngd.

En gång till:

Att tappa stenen som tappat sin tyngd.

Så måste det väl vara att dö.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".