Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Spår(av Antigone)" på Göteborgs stadsteater

Publicerat söndag 15 februari 2015 kl 18.30
Två korskopplade sceniska temperament
(2:41 min)
Marie Delleskog, Elisa Makarevitch, Mia Höglund-Melin, Peter Hildén, David Rangborg Foto: Ola Kjelbye
Marie Delleskog, Elisa Makarevitch, Mia Höglund-Melin, Peter Hildén, David Rangborg Foto: Ola Kjelbye

 För en gång skull har det varit möjligt att läsa en nyskriven svensk dramatiskt text innan den spelats; dramatikern Christina Ouzounidis ”Spår (av Antigone)” gavs ut i bokform i höstas men hade ur-premiär först nu i helgen på Göteborgs stadsteater där Pontus Stenshäll står för regin. Här möts två starka sceniska temperament tycker vår recensent Maria Edström som var på premiären.

Texten är skriven som ett flöde utan roller eller repliker, skulle kunna göras som en monolog eller dialog eller som hos Malmö-baserade teatr Weimar där Christina Ouzounidis har sina rötter, som ett mångröstat flätverk med flera skådespelare utan specificerade ”roller”.

I ”Spår av Antigone” korskopplas ”Flickan” och övergreppet i det fridsamma villaområdet med Sofokles drama om Antigone som trotsar makten och som begraver sin bror - ett grepp som är Ouzounidis signum, de gamla antika tragöderna lever vidare i moderniteten.

 Och här nu med regissören Pontus Stenshäll med sitt post-modernt ironiska handlag, oftast med klassikerna för den som följt hans bana på moment teater i Gubbängen och annorstädes. En regissör som alltid korskopplar det sceniska nuet med texten, skådespelaren här och nu är alltid viktigast och texten får liksom finna sig att bli dängd, lekt och bråkad med.

 Här på Nya Studion har Stenshäll så vitt jag kan bedöma underkastat sig texten nogsamt men renodlat handlingen och rollerna. Elsa Makarevich, lysande som Flickan, Antigone står där med sina små händer som rör sig så där nervöst och flickigt och runt henne en värld av mammor och pappor, grillar, poplåtar, flaggstänger, skollärare...

Jenny Ljungberg och Johan Bergman som står för scenografi, kostym och ljus har skapat en serietidningsvärld, en familjen Bra-värld där en flicka ändå alltid tidigt lär sig om hot, faror som liksom bara är där, accepteras, måste bäras.

 Och där en Antigone som trotsar makten blir en skrikande punk-tjej, en amason med Barbie-ben i ett diadem på huvudet, ingen riktigt bra flicka utan en som är oregerlig och som alla ”gjort allt” för.

 Det här är en på många vis stark föreställning och med en ensemble som verkligen bjuder till för att följa med i sin regissörs estetik. Men det är någonting i den där totalt flippade scennärvaron som inte riktigt vill sig och jag saknar också något av det där abstrakta och icke-reducerande i sättet att uppföra en text av Ouzounidis.

Och andra sidan har Stenshäll vågat sig på att ge ett slags brutalt sentiment åt Ouzounidis text och det är inte så pjåkigt, tänker jag när den där lilla flickhanden är det sista vi ser.

  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".