Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Markisinnan de Sade" av Yukio Mishima på Dramaten

Publicerat måndag 16 februari 2015 kl 15.49
Markisinnan de Sade på Dramaten recenseras av Anneli Dufva
(2:46 min)
Markisinnan de Sade Foto: Roger Stenberg
Markisinnan de Sade Foto: Roger Stenberg

Pjäsen Markisinnan de Sade skrevs av den japanske författaren Yukio Mishima 1965 och handlar, precis som titeln anger, om Renée, markis de Sades hustru. 1989 sattes den upp av Ingmar Bergman på Dramaten.

Nu är det dags igen. Även nu på Dramaten, den här gången med Stefan Larsson som regissör.

I publiken på premiären i lördags, Kulturnytts Anneli Dufva:

Tro. Makt. Moral. Revolution. Och , förstås, klass och kön. Där har ni de komponenter som Mishima skriver sitt drama Markisinnan de Sade utifrån. Mishima, som levde sitt liv så hårt spänd att det rituella självmord han begick framstår som oundvikligt - en sann och yttersta konsekvens av en livshållning.

Att han under sitt liv intresserat sig för Markis de Sades skrifter verkar därför logiskt och att han valt att skriva sin pjäs som ett kammarspel för sex kvinnor som talar om och förhåller sig till markisen - det äger en utstuderad skönhet.

Och just skönhet präglade Bergmans uppsättning 1989 - fortfarande tydlig i minnet för många.

Skönhet präglar även Stefan Larssons uppsättning. Scenografen Rufus Didwiszus har gjort ett scenrum som är en klassisk fransk salong, fast helt belagd med en silvergrå metallisk yta. Kallt och kalt.

Och nu som då sveper de sex kvinnorna in och ut i frasande fotsida klänningar. Nina Sandström står för kostymen, som skiftar i färgskala genom de tre akterna. Från rött över grönt till grått.

Bitvis är det bra. Som när Livia Millhagens Grevinnan de Saint Fond med en självklar pondus och mättad klang i rösten utmanar den konvenans som styr Marie Göranzons Madame de Montreuil och hela aristokratin. Göranzon lika skarp när hon med sälta och humor biter ifrån.

I slutscenerna har även Maria Bonnevies markisinna nått till en sorts glasklar stillhet. Men spelet är ibland så uppdrivet teatralt och Mishimas högspänning så hård att gravallvaret ekar falskt.

Och man kan fundera över både det skrämmande sektlika draget i markisinnans lojalitet med markisen och över tidens trendiga flirt med SM-sex - genom t ex Fifty shades of grey. Man kan tycka att uppsättningen borde klinga brett, på flera sätt.

Men trots att mycket är både "rätt" och välgjort och trots det som upprepas om igen när det gäller markisen; att hans utsvävningar är något mer än orgier i kött, blod och smärta, att det faktiskt handlar om en ren och större strävan, om "en baktrappa till himlen" - hos mig fäster det inte.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".