Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Cirkeln" av Levan Akin

Publicerat onsdag 18 februari 2015 kl 06.00
Emma Engström recenserar filmen "Cirkeln"
(2:29 min)
Filmen baseras på boken med samma namn skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Filmen baseras på boken med samma namn skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Häxor och demoner i småstaden. Efter många turer blev det till slut en långfilm av den första boken i Engelsforstrilogin, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Kulturnytts kritiker Emma Engström har sett Cirkeln som har premiär idag.

Sex omaka gymnasietjejer väljs på oklara grunder ut för att rädda det lilla samhället Engelsfors och världen från onda demoner. Under filmens gång får vi en aning om deras klasskillnader, men också om rädslor och hemliga längtanden. 

Och det är mycket som fungerar. Tonen och stämningen känns egen, mer stram skräckestetik som i "Låt den rätte komma in" än en kanske mer lättköpt flirt med amerikanska fantasyfilmer. Filmatiseringen ger också en intressant bild av tillståndet på den svenska landsbygden. Engelsfors slogan "Bergslagens kronjuvel" blir djupt ironisk, med övergivna butiker och trasiga hus i så gott som alla bilder.

En risk när berättelser som mixar realism och fantasy ska filmatiseras är att övergångarna sticker i ögonen. Men här hålls det ihop av att realismen har skruvats till ytterligare några hack jämfört med böckerna och specialeffekterna ser dyrare ut än de säkert är.

Bäst är skildringen av Anna-Karin, på ytan svagast av de sex. Med dåligt självförtroende efter år av mobbing och en deprimerad mamma är hon den som inledningsvis har mest att vinna på att använda sin nyfunna magi. Här skildras hennes längtan att bli omtyckt ännu tydligare än i förlagan, och skådespelaren Helena Engström blandar en sårbarhet och aggressivitet i sitt ansikte som placerar mig rätt in i hennes smärta.

Men som helhet blir det ojämnt. I valet mellan att skapa en begriplig berättelsestruktur och att utveckla relationerna, kommer relationerna i andra hand. Varken tillståndet i Engelsfors - som verkar vara på randen till undergång oavsett om demonerna stoppas eller inte - eller mellan de många rollfigurerna får utrymme att fördjupas.

Och för att handla om tonår och själslig smärta är det förvånansvärt stumt, inte mycket Fucking Åmål om man säger så. Men kanske är det också ett konstnärligt val i tiden, att låta filmen kännas som de första dagarna på antidepressiva.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".