Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rosas och Ictus "Vortex Temporum"

Publicerat lördag 21 februari 2015 kl 06.59
Cecilia Djurberg recenserar Vortex Temporum på Dansens hus
(2:51 min)
Foto: Anne Van Aerschot
Foto: Anne Van Aerschot

Nu gästspelar det världsberömda kompaniet Rosas på Dansens hus i Stockholm tillsammans med den belgiska musikensemblen Ictus och verket Vortex Temporum som är Anne Teresa de Keersmaekers koreografiska tolkning av franske kompositören Gérard Griseys verk med samma titel.

Lisa Bergström: Det här låter spännande  - men det låter inte som typisk dansmusik

Cecilia Djurberg: Det var exakt min första tanke också, när de sex musikerna inledde föreställningen med att spela första satsen ensamma, utan dansare, på den helt avskalade scenen. Det här är så kallad spektralmusik och inte direkt den sortens musik man poppar loss till hemma utan den kräver en hel del koncentration för att ta till sig. Det finns ju inga riktiga melodislingor eller tydliga rytmer, så att skapa dans till den här ljudbilden är en utmaning men det passar en koreograf som Anne Teresa de Keersmaeker . Musiken har alltid haft en väldigt avgörande roll i hennes skapande och här blir det väldigt tydligt hur hon jobbar, det blir liksom förevisande hur koreografi och musik hänger ihop.

Lisa Bergström: Och hur hänger det ihop då?

Cecilia Djurberg: Det börjar alltså som en ren konsert - i naket arbetsljus - men sen lämnar musikerna över scenen till sex dansare som framför en koreografi helt utan musik och det dröjer inte länge förrän man förstår att varje dansare representerar - eller motsvarar - varsitt instrument – de gör alltså bokstavligen en koreografisk tolkning av musiken och som åskådare börjar iallafall jag genast att försöka lägga pussel mellan musiken och dansen. Sen i nästa parti möts musiker och dansare på scenen och samspelar och det blir ganska underhållande att studera hur ett slags intellektuellt hela havet stormar, eller danslek utvecklas. Framförallt en dansare blir riktigt komisk när han liksom härmar pianistens musik – alltså han imiterar inte pianistens spelrörelser utan gestaltar själva pianoklangerna.

Lisa Bergström: Men är det alltså ett helt abstrakt verk eller går det att läsa in något budskap?

Cecilia Djurberg: Det finns ingen handling och inga traditionella roller. Men absolut ett gestaltat innehåll. Titelns Vortex betyder ju spiraler, Temporum betyder tider och det här speglas i både ljud och rörelser: det skruvas, det böljar och det springs runt i cirklar, och den enda dekoren på scenen är vita kritstreck på det svarta golvet som bildar ett mönster av bågar och cirklar. Och tiden är alltså navet i det här vindlande verket, där dansarna blir nycklarna som öppnar upp det.

(Kompositören Grisey har själv pratat om tre olika tidsuppfattningar i stycket: en mänsklig tid, eller normaltid kan man säga, en långsammare tid som han benämnt som valens  och så en komprimerad, snabbare tid, den är insekternas.)

 Här går det absolut att göra filosofiska tolkningar om livets och existensens förhållande till tid - och i slutet, när scenljuset mörkats ner och dansarna stillnat, hörs en väldigt långsam stråke som är som ett långt utdraget sista andetag – och i den här koncentrerade stämningen kommer jag faktiskt på mej själv med att hålla andan. Det blir väldigt mäktigt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".