Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Som en animerad Bachkonsert"

Publicerat fredag 18 september 2015 kl 13.28
Cecilia Djurberg har sett "Goldbergvariationerna"
(3:47 min)
Goldbergvariationerna
Goldbergvariationerna, koreografi: Örjan Andersson Foto: Hugh Carswell/Dansens hus

Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationerna hör till musikhistoriens mest välkända kompositioner. Nu är det koreografen Örjan Anderssons tur att ge sig på den kända musiken.

Till sin hjälp har han stråkorkestern Scottish Ensemble. Cecilia Djurberg såg den nya danstolkningen av Goldberg Variations på premiären på Dansens hus i Stockholm på torsdagen.

Hur lyckas Andersson Dance och Scottish ensemble?

Musikaliskt håller de sig så vitt jag kan bedöma till noterna, det är Sitovetskys berömda transkribering för stråkar som ligger till grund för den här föreställningen. Det koreografen Örjan Andersson gör är att han integrerar dansen och musiken fysiskt på scenen. Det är ju inte ovanligt med dans till levande stråkar, men vi är mer vana vid att musikerna då sitter i ett orkesterdike eller åtminstone ur vägen för själva dansarna. Men här rör sig Scottish ensemble runt bland dansarna på scenen och det blir både underhållande att titta på och lite som en kommentar till alla diskussioner om vad som är dans. På pappret kanske en stråkensembles rörelser krasst skulle kunna tolkas som nån sorts dans, men här finns det en tydlig intention att lyfta fram musikerna som koreograferade aktörer och några av musikerna får till och med egna danssolon. Så den här orkestern får verkligen jobba hårt för gaget.

Men vad är då dansarnas uppgift?

Det är fem dansare på scenen. Och de spelar alltså inte upp någon påhittad handling, utan skapar ihop med musikerna perfomancescener som tolkar de olika variationerna och kommenterar dem fysiskt och ibland med ord. Även om det inte alltid är helt glasklart kodspråk, utan gärna rätt absurt, som när en dansare säger "I am variation number 21" och kör in ena armen i ett plaströr.

Så vad är helhetsintrycket av föreställningen?

Det är ganska lekfullt. Här finns rekvisita som funkar ungefär som leksaker. Förutom det där plaströret finns en liten vagn, några guldfärgade kuddar och vimplar. Det ser lite ut som att dansarna och orkestern har träffats för att leka eller jamma ihop, eller bara fördriva tiden. Föreställningen har en undertitel som pratar om matematiska mönster för sömnlösa, men trots den osentimentala och rätt lösa sceniska formen är framförandet väldigt välrepeterat och respektfullt. Jag kommer på mig själv med att sitta med ett sånt där förnöjt leende genom föreställningen och jag inser att det är just den här typen av bildsättning som jag, som dansnörd, brukar sakna när jag går på klassiska konserter. Så jag tycker att Örjan Andersson lyckas mixa det bästa av två världar - det här är som en animerad Bachkonsert.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".