Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"En njutning" – Anneli Dufva om Magnus Uggla på Teater Galeasen

Publicerat torsdag 22 oktober 2015 kl 15.58
"Jag blir betagen av detta bedårande barn av sin tid"
(4:08 min)
Magnus Uggla
Magnus Uggla.

I går var det premiär för uppsättningen "Hallå! Popmusik, kickar å kläder", om och med artisten Magnus Uggla, på Teater Galeasen i Stockholm. Anneli Dufva recenserar.

För texten står Martin Luuk, medlem av Killinggänget och senast hyllad för sin roman "Gud har för mycket tid", för regin Sunil Munshi, som senast gjorde "Diktatorsfruar" på Uppsala Stadsteater och på scenen: Magnus Uggla själv och tre musiker.

Anneli Dufva, du var där i går kväll - vad fick du se?

– Jag fick se en avskalad Magnus Uggla, klädd i svarta jeans och t-shirt och utan solglasögon, som gör en sorts kavalkad över sitt liv där låtar och minnen blandas. Musiken är nästan helt tagen från hans första skivor - låten Hallå finns ju med på debutalbumet Om Bobbo Viking. Martin Luuk skriver i pressmaterialet att Magnus Uggla var hans första punk, den som fick honom att söka sig bort från konformiteten och att han alltid behållit den gamle Magnus hos sig, och på något sätt närt en dröm om att få se och höra honom igen. Något han nu alltså förverkligat.

Och vad säger du om det?

– Ja jag hade kunnat säga samma sak. Jag lyssnade också oerhört mycket på de tidiga skivorna, de finns i mitt blod. Jag märkte att jag fortfarande kan varje ord i Ge livet en chans. Jag gillade den andra skivan, Livets teater, väldigt mycket, men den dissar Magnus Uggla totalt här - och säger att han helst velat få bort den från både Spotify och Google.

Hur låter det då, musikaliskt?

– Det låter så bra - han sjunger faktiskt så bra, musikerna är tajta, det är en ren njutning att få musiknumren. Tidskapseln öppnar sig och hela publiken skulle nog egentligen ha velat ställa sig upp och sjunga med.

Men talet då? Martin Luuks text?

– Jo, den är fin - en barndomsskildring, rätt så mycket rakt upp och ner, i jag-form och som det verkar, mest baserad på Ugglas egna minnen, om den lilla gossen på Östermalm, som ser ut som 12 när han är 17, som blir relegerad från skola efter skola för att han är så stökig och som finner sin största trygghet hos hembiträdet Poppe - eftersom båda föräldrarna är upptagna av sina arbeten. Så visst finns det ett klassperspektiv där överklasspojken som inte presterar som han förväntas göra gör sin mini-revolt och lever på soc och går på klubbar klädd i glitter och platå - ett popoffer, som han så stolt kallar sig själv.

– Det är den privata Magnus - den arga, snälla, lilla killen med en säregen, rar scenpersonlighet. Men han speglar också både sin tid och vårt land. Han är ju en ordlekare, en arvtagare till både Karl Gerhard och Povel Ramel - en folkhemshycklare och en sanningssägare som har en helt egen ton och röst i det han gör.

– Så jag blir betagen av detta bedårande barn av sin tid - och jag tycker det är superfint att han väljer att avsluta alltihopa med den gamla svensktoppslåten Mälarö Kyrka - som han tidigt gjorde sin egen version av, men som också med sina textrader om pojken som spelar både Beatles och Bach och vill att alla ska höra att de båda "lika vackra är" - också är han själv, han som nu i vuxen ålder sjunger Schubert med sin gamla mor, den kunniga musikteoretikern, som en gång började gråta av besvikelse och gick därifrån när han hade konsert, säger Anneli Dufva

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.