Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Självinsikt och tvekan på den långa leriga vägen till Babadag

Publicerat onsdag 11 november 2015 kl 08.00
Katarina Wikars har läst "På vägen till Babadag"
(2:55 min)
Stasiuk Andrzej. Foto: Kamil Kubala
Stasiuk Andrzej. Foto: Kamil Kubala

Den polske författaren Andrzej Stasiuks förra roman Taksim om två vagabonderande smugglare väckte stor uppmärksamhet. Ändå sedan debuten i början av nittiotalet har han skildrat de östeuropeiska bortglömda byarna, gränstrakterna. Nu kommer hans reseskildringar från mitten av 00-talet: På vägen till Babadag.

Inget förord nämner att det är över tio år sedan dessa texter skrevs, och just i den här genren kan det kanske ändå ha sin betydelse. Och först efter hundra sidor eller så, när Stasiuk nått Albanien, tänker jag, det här måste ändå vara skrivet för en del år sen, allt jag hört om Albanien på sista tiden har pekat svagt uppåt. Men det finns det inget som gör På vägen till Babadag. Stasiuk väljer konsekvent bort metropolerna, asfalten, urbanismen för byarna, leran, de nedlagda kollektivjordbruken, spriten, flugorna, stillaståendet. Hans tillstånd är väntan. Och han lyfter fram alla dessa rumänska  och moldaviska och ungerska byar, ofta de i gränstrakterna med namn på flera språk, avfolkade, stillastående, högar av sopor, några barn, några gamlingar, några kor. Inpräntar deras namn i medvetandet. Ibland frågar han sig. Varför reser jag? När det är nästan likadant hemma i min by i Polen.

Och som läsare blir jag till en början överväldigad över det kosmiska i hans självpåtagna uppdrag, att se universum i lastbilshytt, att vänta på döden i Donaus delta längst bort i Rumänien, på en kombinerad soptipp och kyrkogård. Men tre hundra sidor mal ner vem som helst, och byarna och tiden flyter samman med leran, och det går lika långsamt som i en film av Bela Tarr. Och Stasiuk vill också ha den här världen, trasig, söndrig, hopplös och samtidigt intakt för hans barndoms sommarlov påminner om Rumänien av idag, han vill ha dessa sömniga korrupta gränskontroller, fruktar det EU som ska komma 2004. Slovenien tycker han inte alls om, det för harmoniskt och välstädat. Och även om Stasiuk inte längtar tillbaka till kommunismen så vill han inte heller ha kapitalismen, och om det är någonting han hyllar under sina resor, så är det romerna, som han kallar zigenarna, likt en samtida Ivar Lo svärmar han för deras självvalda rörlighet, deras ovilja till bofasthet, deras geografi kommer att överleva vår, skriver han lyriskt.

 Så jag känner viss mättnad och viss tvekan. Man kan säga att Stasiuk skriver sig fram genom leran och trasiga saker till en större självinsikt men det blir samtidigt en sorts exotiserande av korruptionen och förfallet. En och annan människa möter han på vägen, ofta längtar de tillbaka till ordningen under sovjettiden eller kommunismen. Många är hjälpsamma och luras inte alls. Elenas syster hade stigit upp klockan fyra och slagit ihjäl en höna och en kanin för att kunna bjuda oss på frukost.

Och jag som läsare har googlat fram åtskilliga rumänska små städer i Transsylvanien och tittat på torg, kyrkor, monument medan Stasiuk sökt efter den ursprungliga ensamheten eller något liknande bland mercor, guld och grislukt.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".