Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mikael Timm efter attentaten: Att söka hopp med tvivlet som hjälp

Publicerat måndag 16 november 2015 kl 09.00
"Jag skäms nästan över kopplingen, den är lite osmaklig..."
(5:00 min)
Kajerna vid Seine med katedralen Notre-Dame. Foto Mikael Timm
1 av 7
Bilder från en morgon i Paris. Kajerna vid Seine med katedralen Notre-Dame. Foto: Mikael Timm
Frukost på en bar. Foto: Mikael Timm
2 av 7
Frukost på en bar. Foto: Mikael Timm
En lekande flicka
3 av 7
En flicka som leker. Foto: Mikael Timm
Kärlekslås på Pont des arts
4 av 7
Kärlekslås på Pont des arts. Foto: Mikael Timm
Pont Notre Dame. Foto: Mikael Timm
5 av 7
Pont Notre Dame. Foto: Mikael Timm
Morgonljus. Foto: Mikael Timm
6 av 7
Morgonljus. Foto: Mikael Timm
Fotografen själv, Mikael Timm
7 av 7
Fotografen själv.

Blåljus på gatorna, blåljus i tv-serierna. Mikael Timm söker efter hopp hos filosofen André Glucksmann som avled ett par dagar innan attentaten. Snarare än att försöka vara god bör man försöka undvika att vara ond, menade Glucksman.

Ett par dagar efter attentaten börjar världen kännas välbekant igen. Nästan förutsägbar. Då tänker jag inte på uttalanden från politiker eller experter som säger allt men vet föga. Alltså: gör så gott de kan.

Nej, jag tänker på något synligt: blinkande blåljus från polisbilar och ambulanser, polisbefäl framför mikrofoner, rättsmedicinare i bakgrunden i vita dräkter, avspärrningar och tält som reses vid brottsplatsen. Trikolorens färger syns för all del också, ända från en antenn vid Freedom Tower i New York där en gång tvillingtornen stod, till Kaknästornet. Men det är blåljusen på marken som fastnar på näthinnan.

Det liknar de serier som fyller västvärldens tv-tablåer kväll ut och kväll in.

Jag skäms nästan över kopplingen, den är lite osmaklig utan att jag kan sätta fingret på exakt varför, men det har något med relationen fiktion - verklighet att göra. Och nej, jag vill inte hamna i den gamla debatten om hur visuellt våld gör oss onda. Jag inser att tittare kan skilja på fakta och fiktion. Men lite egendomligt är det att när vi ska koppla av gör vi det genom berättelser där blodet flödar, där närbilderna på stympade offer på obduktionsborden är många och långa. Vi tar visuella blodbad till helgen, ungefär som vi förr badade bastu i slutet av veckan. Vi låter våldet och ondskan skölja över oss i 50 minuter innan det är dags att gå och lägga sig. Medan manusförfattarna skriver vidare om mördare vars grymhet är gränslös och oförklarlig. Visst, på slutet lyckas naturligtvis den deprimerade, neurotiska, alkoholiserade eller bara allmänt hämmade polisen, man eller kvinna, lösa brottet.

Det är kanske därför tv-serierna är så älskade. Vi behöver tro att lösningar finns.

Men vad gör man när, som en fransk tidning skrev, ingen lösning syns? När något hänt som manusförfattarna inte förutsett?

Tre dagar innan terrorvågen drabbade Paris avled André Glucksmann, en av de så kallade nya filosoferna som tillsammans med Bernard Henri-Levy och Alain Finkielkraut slog igenom i slutet av 70-talet med en granskning av kommunismen som utgick från gulag-lägren. Det var intellektuell knockout som flyttade den politiska debatten.

Glucksmann var kanske den intressantaste i trion, i vart fall var han den mest tankeväckande eftersom han ofta medgav sig ha fel och började om sin analys. Det är lätt att kritisera hans slutsatser, men ännu lättare att tycka om hans hållning. Nu, när han är död, får jag nöja mig med en av hans böcker, den om Descartes, den franske tänkaren som drottning Kristina hämtade hit och som dog av förkylning i Stockholm. I Descartes, c’est la France, menar Glucksmann att snarare än att försöka vara god bör man försöka undvika att vara ond.

Det låter som ett bra motto dessa dagar när orden är för stora och ändå inte räcker till.

Glucksmann ägnade en stor del av sitt liv åt att skriva om terrorism, inte för inte var han intresserad av militärhistoria. Men det är inte hans analyser som behövs idag. Det är Glucksmanns betraktelsesätt: ironiskt, skeptiskt, med ett snett leende. Ett leende som skymtar på porträtt av Voltaire, ett leende som präglade semiotikern Roland Barthes. Och som finns hos filosofen Henri Bergson som skrev så underbart om jagets frihet och så avslöjande om skrattet.

Leendet är att föredra. Ett leende som är Frankrikes. Eller i alla fall har varit det.

Det där leendet har inte alltid varit uppskattat. Voltaire ansågs länge av franska intellektuella som en lättviktare, alltför ironisk för de som läste Hegel och Marx. Som Voltaire sade: tvivlet är inget trevligt tillstånd, men att vara säker är absurt.

Det där tvivlet fanns också hos André Glucksmann. Det är ett bra arv. Jag föreställer mig att den som tvivlar är mer benägen att tala med människor, än att tala till dem. Att skrika till dem.

Så just osäkerheten i dag gör att det finns hopp om i morgon.

Jag ställer mig framför spegeln och provar ett snett leende, svårare än jag trodde. Jag behöver en replik som inbjuder till svar. Låt höra. Så att ett samtal äntligen kan börja.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".