Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Det eviga livet - essä av Per Feltzin

Publicerat tisdag 24 november 2015 kl 12.10
Janacek och det eviga livet - essä av Per Feltzin
(9:18 min)
Janaceks opera Fallet-Makropulos-Annalena-Persson---foto-Mats-Bäcker
Janaceks opera Fallet Makropulos på Göteborgsoperan. Annalena Persson som Emilia Marty. Foto: Mats Bäcker.

I helgen var det premiär på Janacekoperan Fallet Makropulos på Göteborgsoperan. Testamentet kallas den också ibland och den handlar om just liv och död, om möjligheten - och viljan - till evigt liv. Per Feltzin recenserade den i Kulturnytt - här i Kritiken går han vidare i tankarna kring längtan efter det eviga livet.

Detta är ett inslag ur programmet Kritiken i P1

Till och med Bob Dylan börjar förstå att han ska dö. Han har ju gjort den franska schlagern Les feuilles mortes på albumet Shadows In The Night. Autumn leaves - "Höstens löv faller... bara minnen är kvar…."

Ja, och… också jag är livrädd för att dö.

Det är konstigt mening, det där. Ni förstår vad jag försöker säga, men jag är så rädd, jag är så rädd för att dö att jag måste använda förstärkningsordet livet för att få döden att hålla sig undan. Livrädd.

Men om vi då spjärnar emot döden och önskar oss ett evigt liv - och får det…. Vad skulle då hända?

Janaceks opera talar om det. Fallet Makropulos handlar om ett viktigt arv som diskuterats under mycket lång tid och som den intelligenta och attraktiva operasångerskan Emilia Marty vet allt om - och om personerna - eftersom hon faktiskt varit med om alla familjestridigheter under alla år och genom alla generationer. Hon kände dem - eller till och med var dem, de olika dem, som de talar om nu. Hon föddes 1575. 337 år gammal är hon.

Hon ensam vet hemligheten bakom elixiret som kan ge henne många hundra år till. Men efter alla de här åren - är det värt att leta rätt på receptet?

På Göteborgsoperan börjar regissören David Radok i en högst naturalistisk start som sedan scenografiskt sakta faller sönder. Vi i publiken och männen på scenen får samtidigt, bit för bit, veta att hon har ett nästan evigt liv.

Emilia Marty i operan, hennes tvekan får mig att tänka på Ann Heberleins kraftfulla boktitel: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Vi vill så gärna hitta den tredje positionen, den tredje ståndpunkten, kompromissen. Men livet och döden är ju vad man faktiskt skulle kunna kalla digitala: Antingen en nolla eller en etta.

I Tjajkovskijs opera Eugen Onegin finns några människor som känner att livet antingen har gått dem förbi eller att de är rädda för att livet ska gå dem förbi. Det är en rolig språklig motsägelse, snurr i den meningen. Om du ser livet gå förbi dig - vad är du då?

Hur död?

Okej, det är ju, i sig, en absurd tanke att döden inte skulle finnas. Men om vi prövar tanken, vad gör döden med vårt sätt att tänka?

Den skapar smärta, förstås, men hur ska vi leva om vi inte är rädda?

Vem skulle jag vara, som person, om jag inte hade minnet av vårt barnbarn Noah i den lilla vita kistan som bärs ut ur Skogskapellets runda rum.

Vi har ett annat barnbarn, Vilma, som har en sjukdom som ger henne, det läkarna kallar, en osäker levnadslängd. Hennes utmätta tid är kortare än andra.

Vad gör det med mig?

Och utanför min egen personliga sfär så -

Rosario Costa är änka till en av de poliser som dog i samband med Giovanni Falcones död i Palermo 1992. Falcone var en italiensk domare som specialiserade sig på maffiarelaterad brottslighet. Han och fyra till dog när hans bil sprängdes i luften på väg från flygplatsen.

Rosario Costa talar vid den stora begravningen. Hon talar om blod, om förlåtelse, om att byta, förändra livet - det handlar om maffian. Det eviga livets antites.

"Det som inte dödar mig gör mig starkare". Hm…. Att citera Nietzsche är lätt numera, det gör alla. Hans ord används till vad som helst utan att de betyder så mycket.

Vi återvänder till konsten. Eftersom den bygger på livet, är döden en förutsättning. Utan konflikten, utan möjligheten att någon dör, förlorar vi laddningen, spänningen i mycket av konst, av kultur.

Vem skulle då säga nej till en möjlighet att leva för alltid?

Det finns ju en högst reell fåfänga i att vilja leva för alltid. Jag är rätt person för att få ett evigt liv.

Men vad skulle jag göra som jag inte gör nu?

"Livet är det som händer dig medan du är upptagen med att göra upp andra planer".

Frasen ur John Lennons sång Beautiful Boy kan numera ses som visdomsord att brodera på en bonad och hänga över soffan.

Om nu livet bara flyter på - i en evighet.

Skulle vi då ta större ansvar, skulle vi direkt se att miljöförstöringarna skadar oss senare - och därmed omedelbart förändra vårt beteende? Skulle vi ta konsekvenserna av vårt handlande? Ta ansvar eftersom det kommer vara vi själva som lever i det samhälle som finns om 200 år?

Om jag i stället går tillbaka ner i navelskådande läge:

Vad skulle jag göra i den här evigheten? Arbeta? Arbeta mera?

Vårt nuvarande korta liv bygger på att vi ska arbeta innan vi dör. Vad skulle arbete vara om inte döden fanns? Vi skulle alltså bara odla vår trädgård utan ett slut. Är det arbete?

Om jag var 30 år i dag skulle jag vilja ägna mitt liv åt att bygga mig ett helt eget hus. Från grunden, med egen arkitektur inne och ute. Att bygga sitt eget hus från grunden - är det arbete?

Är det just det jag vill göra om jag skulle få ett evigt liv?

Men:

Det låter lite tråkigt. Många idag skulle hålla med mig. De som odlar Nu-livet. Allt genast-livet. Att se tv-serier direkt i svit i stället för att vänta till en i veckan... Vad skulle stressen tjäna till då?

Emilia Marty i Janaceks opera skulle nog också hålla med.

Att hon tvekar över ännu en levnadstid beror på att hon är… uttråkad. Utbränd. Med ett evigt liv betyder inget något. Hon kan inte längta.

Ni hör: Jag är livrädd för att dö. Givetvis. Jag försöker reda ut, men blir bara förvirrad med alla de här obesvarade frågorna. Är uttråkad det enda alternativet för oss med 500 år på nacken?

Janaceks opera Fallet Makropulos hade premiär i helgen på Göteborgsoperan - här är recensionen i Kulturnytt.

Opera i P2 sänder Fallet Makropulos på lördag kväll - 28 november.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".