Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Taxi Teheran - om film på liv och död

Publicerat torsdag 26 november 2015 kl 06.12
Jenny Teleman recenserar "Taxi Teheran"
(3:01 min)
Regissören Jafar Panahi kör själv taxin i Taxi Teheran. Foto: Folkets Bio.
Regissören Jafar Panahi kör själv taxin i Taxi Teheran. Foto: Folkets Bio.

I slutet av 2010 fick den prisade iranske regissören Jafar Panahi totalt yrkesförbud av de iranska myndigheterna. Men film kommer ur hans händer ändå. I "Taxi Teheran" kör regissören genom stadens gator och möter dess folk, liv och filmer. Jenny Teleman klev in en helt grå taxibil.

Den åkte runt, runt, runt och plockade upp folk, en skulle till sjukhus, en man som nästan hade dött och ville spela in sitt testamente på mobilen, viktigt det där att ha en sån sak på bild, annars får bröderna allt och hustrun inget. Det blödde i pannan på mannen.

Och så var det en vän som klev på, han hade ångest över bilder på en övervakningskamera. På den filmen blev han misshandlad men det som gjorde honom svettkall och låst var att han varken hade hämnats eller ringt polisen utan låtit allt vara, trots att vreden pulserade som en liten svullen, stressad råtta bakom hans stillsamma panna. Pengarna som rånarna fått hade fått dem att komma på fötter. Han ville inte förstöra deras nya liv.

Vi dricker orange, kall grönsaksdrink medan han lågtonat lägger fram sin historia och sin klump i magen. Eller, det är väl inte precis vi, jag sitter lite utanför och ser filmen Taxi Teheran och inne i bilen sitter den iranske filmaren Jafar Panahi. I åratal har han förbjudits att göra film men gör det ändå. Hans senaste två, "This is not a film" och "Closed curtain", har gjorts i hemlighet i hans lägenhet, men nu kliver han alltså in i en taxibil och rullar ut på Teherans gator.

Han är en jättedålig taxichaufför. Glömmer ta betalt, för ut och in i bilen dyker det upp människor i den märkliga, socialt hemliga dans som verkar vara livet på gatan i Teheran. Upp och ner rullar fönstret när försäljare svartsäljer hollywood-dvd:er och europeisk independentfilm som vore det knark.

Han behöver inte göra så mycket, den milt bligande Jafar Panahi. Bara låta många, många biroller ha sina på liv och död förhållanden till olika små inspelade snuttar på paddor, i telefoner och svartköpta discar. För de visar filmarens eget egendomliga läge, att vara en människa som inte får filma men filmar ändå för det gör man bara helt enkelt.

Den finaste passningen går till konstnärerna. I baksätet hamnar en osjälvständig registudent. Han går på högskolan. Han har problem. Jag vill göra en film, säger han, men jag hittar ingen historia.

Han borde nog se den här.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".