Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En ögonöppnare på Bildmuseet

Publicerat måndag 30 november 2015 kl 06.10
"Hur gör man politiskt meningsfull konst idag, när världen ser så annorlunda ut?"
(4:07 min)
Julio Le Parc, Continuel-lumière avec formes en contorsions (left part), 1966/1996. Foto: Adrian Fritschi, Zürich
Julio Le Parc, Continuel-lumière avec formes en contorsions (left part), 1966/1996. Foto: Adrian Fritschi, Zürich

På Bildmuseet i Umeå öppnade tre nya utställningar förra helgen. Ljusskulpturer från 60-talet, syrisk exilkonst och värlsbilder i förvandling. "En riktig ögonöppnare", enligt Kulturnytts Mårten Arndtzén.

Tajmingen kunde väl inte vara bättre. Vad törstar vi mer efter så här års, än ljus?

I Julio Le Parcs mobiler och mekaniska skulpturer är ljuset själva färgen, eller leran. En substans han får att sjunga för ögonen, i de nedsläckta och nästan knäpptysta salarna på Bildmuseet.

"Julio Le Parc - Lumiére" är något så ovanligt som en museiutställning utan påträngande pedagogik. Visst, det finns en folder med en introduktion på en dryg A5-sida, och guidade turer såklart. Men annars lämnas man ifred med konsten, där i mörkret.

Det är rätt skönt.

Fast man kan ha i åtanke att Le Parc gjorde de här sakerna i Paris på 1960-talet och att han var så involverad i studentupproret att han utvisades från Frankrike i maj, 1968.

Det som idag kan framstå som rent ögongodis var i själva verket del i ett uppror. Ett försök att riva muren mellan konst och liv, släppa in sånt som slump och kaos i salongerna - och visa hur vackert det kan vara.

Som i mobilen "Continuel" från 1962, där reflexerna från några spegelskivor uppträdda på nylontråd skapar ett helt stjärnsystem i rummet omkring; ett universum i ständig rörelse tack vare små små skiftningar i inomhusluften.

Nästan 50 år senare och en trappa ner på Bildmuseet försöker den syriska konstnären Nisrine Boukhari också bejaka kaos och flux. Boukhari, som under hösten levt och arbetat i Stockholm, vill omfamna och formulera ett hem i exilen i manifestet Wanderism - här uppdelat i enstaka meningar på A4-ark utspridda kring ett ensamt skrivbord.

Vi ska alltså skapa vår egen "vanderism" genom att själva pussla ihop delarna till en helhet, är det tänkt. Men det tar emot. Företaget känns lite meningslöst och gesten tragisk, snarare än bejakande. Och inte undra på det.

Nisrine Boukharis vandring är ju påtvingad, av krafter ingen människa kan motstå - eller begripa. Att försöka bejaka det blir en efterhandskonstruktion. Istället artikulerar hon en maktlöshet hon delar med många idag, inte bara flyktingar.

Kanske är det därför nostalgin över 1960-talets radikala konströrelser, som den Julio Le Parc tillhörde, varit så stark inom delar av konstlivet de senaste 15-20 åren. Men hur gör man politiskt meningsfull konst idag, när världen ser så annorlunda ut?

Är det genom att "ta ställning" i olika frågor och uppmärksamma konstpubliken på världens orättvisor? Delta i debatten. Eller måste man gå djupare?

Kanske som Lina López och Francois Bucher försöker göra med The World Was Flat, den tredje nya utställningen på Bildmuseet. Det är en hårt komprimerad, ögonöppnande och ganska oroande grupputställning om hur vår världsbild förvandlats. Och fortsätter att förvandlas, utan att de flesta av oss fattar vad som pågår.

Harun Farockis video "Parallel" från 2012 följer tv-spelsgrafikens utveckling från 1980-talet till idag, från svartvitt och pixlat till hyperrealism. Vad är det som osynliggörs, faller i glömska, när illusionen blir perfekt? Och vilken makt besitter de som förstår tekniken över oss som bara konsumerar den? De som vet hur världen är sammansatt, över oss som bara lever i den?

Som en pendang till konstverken har López och Bucher lånat in medicinska instrument från 1800-talet från ett museum i Berlin. Finurliga, men ändå förbluffande transparenta i sin enkla funktionalitet.

En pulsmätare som registrerar hjärtslagens rörelse direkt på pappret, utan andra mellanled än ett litet stift. Hjärtat, uppenbarat.

Den sortens maskiner skulle vi behöva fler av.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".