Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Drömmar på Folkteatern i Göteborg: Visuellt och diffust

Publicerat onsdag 2 december 2015 kl 10.55
"Drömmar är viktiga"
(2:31 min)
Yngve Dahlberg i Drömmar Foto Peter Lloyd
Yngve Dahlberg i Drömmar Foto Peter Lloyd

Folkteatern i Göteborg har sedan flera år samarbetat med Stadsmissionen i vissa av sina föreställningar och i år är det drömmarna som står i fokus. I lördags var det premiär på Drömmar – ett utforskande teaterprojekt om skapande, utarbetat och regisserat av italienaren Davide Iodice.

En jättelik svensk flagga av lump - hur känns det? På Folkteatern i Göteborg möts publiken av denna ridå – gamla kläder och en och annan plastpåse har fogats ihop och bildar tillsammans den svenska flaggan. Det är mycket vackert och väcker många tankar.

Genom en spricka i flaggan kommer Elisabeth Göranssons baglady in med sin rollator, fylld med skrot, men det är inte skrot, det är stjärnstoft - sådant som drömmar är gjorda av. Därefter faller ridån tungt ner och vi befinner oss i ett härbärge i dunkelt ljus. Vi hör ljudet av väldiga vågor och in i sovsalen kommer halvt dränkta människor från havet och de bär ett dött barn i sina armar. Dröm – eller mardröm? Eller verklighet?

Regissören Davide Iodice arbetar vanligtvis i Neapel, och har där sedan länge haft samarbete med hemlösa – här i Göteborg samarbetar Folkteatern med Stadsmissionen och Drömmar är inte det första samarbetet. Detta är en kollektiv satsning; här blandas professionella skådespelare med amatörer.

Drömmar är viktiga: dom talar om det vi vill komma ihåg och det vi vill glömma, säger Iodice, som kallar föreställningen för ett utforskande teaterprojekt, men den som kommer till teatern för att få inblick i hemlöshet eller främlingskap kommer förgäves.

För föreställningens styrka blir också dess svaghet: den ersätter text med bilder och stämningar, nästan som installationer, och det sker i en collageform som börjar bra men som en bit in i föreställningen tappar tempo och stringens. En annan viktig sak som jag hoppas bara gällde på premiären, är att när människorna på scenen bildar den mänskliga linan, från en sida av scenen till den andra; från en sida av världen till den andra, en mycket effektiv bild av människor på flykt, så hörs inte vad dom säger.  Viktiga nycklar försvinner.

Visst, drömmar kan vara diffusa, men jag tycker inte det räcker som svar. Men slutscenen med barnet som stiger upp på fågeln och flyger ut genom väggen som det står AMEN på i jättelika Ikea-bokstäver, i gult på blått, är magnifik.

Musiken är gjord och framförs av Harriet Ohlsson, och Tiziano Fario svarar för scenografin.   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".