Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Debatten som självspelande piano

Publicerat torsdag 3 december 2015 kl 06.30
"Vem vill dras in i en sådan debatt - annat än i rent marknadsföringssyfte?"
(3:00 min)
"Dark matter" (beskuren) av Makode Linde. Foto: Mårten Arndtzén/SR
1 av 2
Kulturdebatten? "Dark matter" (beskuren) av Makode Linde. Foto: Mårten Arndtzén/SR

Konstnären Makode Linde ska ställa ut på Kulturhuset i Stockholm i januari, men anser nu sin yttrandefrihet hotad sedan Benny Fredriksson, chef för KulturhusetStadsteatern, haft synpunkter på utställningstiteln "Negerkungens återkomst". Det ser alltså ut som att ännu en debatt på temat rasism och yttrandefrihet är under uppsegling. Kulturnytts Mårten Arndtzén har tröttnat på samtalsklimatet.

Börjar inte kulturdebatten här i landet bli allt mer lik ett självspelande piano? Som troget klinkar igång, samma låt varje gång. Bara man lägger i en slant.

Om Kungliga Operans marknadsavdelning, till exempel, verkligen togs på sängen av protesterna mot Svansjönaffischen - den med en vit fot i ansiktet på en svart man - så måste dom hållit sig lång borta från både kultursidor och sociala medier i några år.

Det känns faktiskt rimligare att tänka att de visste precis vad de gjorde. En nedtagen affisch är också en affisch, och all den uppmärksamhet som Mats Eks nya föreställning fick på - just det - kultursidor och sociala medier hade man inte kunnat köpa för pengar. Inte operan i alla fall.

Pling plong, så drog pianot igång.

Och naturligtvis visste Makode Linde precis vad han gjorde, när han placerade n-ordet i titeln på sin första stora institutionsutställning. Liksom Kulturhuschefen Fredriksson visste vad som skulle hända om den kom ut på stan. Pling plong.

En del av förklaringen till debattens automatisering står nog att finna i den så kallade identitetspolitikens genomslag. Att det blivit viktigare vem som talar än vad som sägs. Samtidigt avfärdades ju premiärdansören Clyde Emmanuel Archers försvar av operaaffishen, trots att det var hans - svarta - ansikte på bilden. Han stod ju i "beroendeställning" till Operan, förklarade en av kritikerna. Och hade alltså ingen talan, trots sin hudfärg.

Det blir svårare att neutralisera Makode Linde på det sättet, nu efter hans uppror mot kulturhuschefen. Som ju är vit. Samtidigt ser jag hur negerbollsmaffian jublar på Twitter - om en svart man hävdar rätten till n-ordet måste det ju vara okej, eller?

Och vad var Mats Eks kommentar till affischbråket på Operan? Jo att "PK-eliten" gått för långt. Det var "obegripligt" för honom, hur någon kunde uppfatta en vit fot i ett svart ansikte som rasistiskt.

Det kanske inte är så konstigt att det brer ut sig en ängslighet på våra kulturinstitutioner, när till och med stora och högt respekterade konstnärer börjar uttrycka sig som populister? Och när ingen verkar det minsta intresserad av att förstå vad någon annan menar. Vem vill dras in i en sådan debatt - annat än i rent marknadsföringssyfte?

Själv har jag följt svensk kulturdebatt i ett kvarts sekel ungefär, men aldrig sett den så här polariserad och meningslös förut. Det mest anmärkningsvärda i den här, senaste, historien är att Benny Fredriksson och Makode Linde inte verkar ha pratat med varann, annat än på e-post.

Kan ni inte boka ett mötesrum på Kulturhuset och snacka igenom det här, på tu man hand? Ni kommer säkert fram till något bra. Annars kan vi ju ta debatten då. Om inte nästa redan är igång då, förstås.

Pling plong.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".